Att ha haft ettårskalas.

I helgen blev lilla Alice ett år. Ett helt har alltså gått. Och kalas blev det, så klart. Även om Alice inte själv förstår så mycket av uppståndelsen, paketpapper och en massa folk som kommer och kniper henne i kinderna, så är kalas viktigt för mig.

För det första älskar jag att pyssla & dona. Jag älskar att planera, fixa & verkligen ha en tanke bakom sånt jag gör. Oavsett om det är ett kalas eller en fika med mammorna. 

Så redan för flera månader sen hade jag bestämt tema på kalaset. Zebra, rosa, svart & vitt. Inbjudningskorten speglade temat. Dukningen. Alice klänning. Ballonger. Ja allt. 

Jag är själv uppvuxen i en familj då kalas alltid varit en stor grej. Kanske för jag har en mamma som också är väldigt pysslig. Hon gillar också att fixa & dona.

Jag vill att kalasen ska vara något speciellt varje gång. Något lite extra. Ju

Äldre barnen blir dessuto roligare kommer den där planeringen också bli tror jag. När barnen själv kan få vara med och bestämma.

Iallafall så är det inte så att jag säger att våra kalas på något sätt är bättre än andras. Utan anledningen är att JAG tycker det är så himla roligt att få fixa & ordna. Hade jag inte gjort det, hade jag aldrig lagt så mycket tid på ett kalas.

Min pappa, som i grunden är fotograf, kom innan kalaset och tog ettårskalaset på Alice! Blev väldigt fina bilder!

En veckas sommar.

Så kom sommarvärmen äntligen till oss! Sol, värme, bad, grill! Och som vi njutit. Av varenda sekund av solen och värmen. Verkligen tagit till vara på tiden. Känns nästan som man varit på semester en vecka. Igår fick man ta tag i hemmet och tvätten. Det har liksom legat på is lite. 

Nu är det bara tre arbetsdagar kvar för Stefan. Sen är det 4 veckors semester! Vi börjar den med en liten resa runt insberohe :-)

Och på fredag. Ja då fyller Alice ett. Ett helt år. 12 månader. 365 dagar. 52 veckor. Helt galet! 

Sommaren få väldigt gärna komma tillbaka. För på lördag ställer vi till med kalas! Ett årskalas !

Midsommar 2015

Första midsommar som två barnaföräldrar blev precis så där lagom mysig och trevlig som man bara kan tänka sig. Sex små barn som busade och hade sig. 10 vuxna som åt gott & till och med hann sitta ner inlyft och ro och snacka en massa "skit" när alla barnen somnat. Det var precis en sån där midsommar som jag vill att mina barn ska uppleva varje år! God mat, trevligt sällskap, massa ungar & Stim & stoj! 

Idag är man lite seg, men det rättar nog snart till sig. Att lägga sig kl 00:30 är inget för en småbarnsförälder ;-)

Det där kejserliga snittet.

Det är nu lite mer än ett år sen som vår familj utökades från tre till fyra. Lilla Alice föddes. Den 10 juli 2014. Och jag har inte skrivit någon förlossningsberättelse än så det kanske är på tiden?

Ja. Den 10 juli 2014 var det alltså bestämt att hon skulle plockas ut. Om inge hände innan. Och det gjorde det inte. 

Så den 9 juli lämnar vi med känslan av både spänning och nervositet Oskar hos min mamma. Sen beger vi oss mot Lund. För en sista kväll i stillhet som enbarnsföräldrar. Vi bor på hotell, går ut och äter. Lägger oss tidigt för att bege oss mot Lunds universitetssjukhus kl 6:30 nästkommande morgon.

De hade berättat att vi skulle infinna oss på sjukhuset kl 7. Sen skulle vi och två andra par få reda på i vilken ordning våra snutt skulle Ske. Vi bad till gudarna att vi var först ut! Och de måste hört vår bön! För det var vi! Känslan av att slippa hinna bli nervös och känslan av att slippa vänta var underbar.

Vi fick vårt eget rum. Riktigt heta kläder inför operationen som skulle på direkt då det snart var dags att rullas ner på OP!  Då slog det mig! Nu skulle vi bli tvåbarnsföräldrar!!! Helt galet!

Iallafall så skulle först en kateter sätta in. Och jag säger bara att det var V Ä R S T A med hela kejsarsnittet! Tänk er själv, en slang upp i urinröret... Not so skönt!

Med det sagt så promenerade, eller, vaggade, jag upp till operationssalen. Där fick jag sätta mig på bristen eller sängen och luta med ryggen allt vad jag kunde. Och narkosläkaren gjorde ett utomordentligt jobb. Efter några minuter så började det liksom kittlas och brännas i benen. Sen helt plötsligt kunde jag inte spänna rumpan... Ja, då var känslan borta från bröstet och ändå ut till tårna! 

Det var just detta somnande var en av de sakerna sommarmat mig mest. Att bedövningen, Gud förbjude, inte skulle ta. Men det gjorde den. Och de testade på alla möjliga vis och visst tog bedövningen.

Allt var så proffsigt. Alla var så redo. Alla var så trevliga. Hela rummet fullt med folk som visste exakt vad de gjorde och när det skulle göras. Jag kände mig så trygg!  Från första sekunden.

Sen var det dags! Jag fattade inte riktigt vad de gjorde men de sa till när de började om efter en yttepytteliten stund så hör man ett vrål! Hon är ute! Vår stora lilla tös! Och hon skriker och ser så där välmående ut som ett barn ska göra när det kommer till världen! Lyckan var total! Klockan 7 var vi på plats, 8:33 föddes lillasyster A! Helt galet egentligen!

Stefan fick gå iväg med henne och väga & mäta och så där. Är glad att han fick uppleva det efter allt det han såg under Oskars förlossning. Sen fick hon äntligen komma upp på mitt bröst! Detta lilla knyte! Så underbart söt!

En liten stund fick de vara kvar. Sen var det dags för mig att sys ihop och så där. Narkossköterskan som stannade hos mig var också helt fantastisk. Hon pratade och höll mig sällskap hela vägen upp till post-OP & uppvak. 

Där låg jag, som tur var, knappt en timme! Hade ju hört om folk som fått

Ligga fler flera timmar där! Men jag fick tillbaka känslan i benen relativt snabbt! 

Jag försökte sova. Försökte njuta för Jah visste ju inte vad som väntade mig, vad för typ av liten människa vi fått. Sen rullades jag in till den nyblivna tvåbarnspapapn & vår fina lilla dotter!

En obeskrivlig känsla. Men ett snitt hade jag gjort om alla dagar i veckan! För så bra som jag mådde efter. Jag var uppe och duschade några timmar senare. Valsade omkring med vår dotter i platsbaljan i korridorerna. Ja, en helt fantastisk känsla!

Så då och där, nere i Lund, föddes vår dotter Alice, 3822 gram & 54 cm lång, på årets varmaste dag!

Kollektivet - en familj

Ja. Det är dags att berätta om kollektivet. En benämning som säkert kommer uppkomma ett antal gånger om jag nu tar mig i kragen och fortsätter skriva här. 

Iallafall. Kollektivet. Det är vi, min familj, mina två skruttungar & Stefan & jag. Sen är det våra vänner. Och deras två busungar. Lika gamla som våra två. 

Vi träffades när pojkarna var 8 veckor. På föräldragrupp. Där och då trodde jag aldrig att man kunde finna vänner för livet. Men det gjorde vi.

Det var väl egentligen jag & Isabell som umgicks mest i början, i samband med just våra mamma-träffar. Lite så där allmänt och trevligt. Men efter ett tag så växte det ett band mellan oss. Ett band som kommit att visa sig vara väldigt starkt. Isabell är som en syster för mig. Lika så är våra barn som syskon på någon märkligt sätt.

Men det var väl egentligen inte förrän vi började umgås som hela familjer som allt började på riktigt. Vi hade tur! Våra män kom också överens, ja, vi alla fyra. 

Och våra små pojkar! Som det endast skiljer 2 veckor på, deras relation ska vi inte prata om! Dom är så himla fina ihop. Även om det skrika och gråta och retas ibland så är deras vänskap helt fantastik! Dessa två som är som brödrar (utan slagen, knipen & puttandet). Jag hoppas & ber att deras relation bara ska växa sig starkare ju äldre de blir och att de alltid har vara dra genom livets gång.

Det häftigaste av allt i vår relation inom kollektivet är ju när vi bestämde

Oss för att nu är det dags för syskon. Ja, det låter helt sjukt, men vi 'planerade' detta tillsammans. Planerade på så sätt att vi alla visse att de andra också skulle börja med bebisverkstaden. Knäppt? Ja! Det skulle ju kanske kunnat försöka en vänskap om något gått snett eller någon inte blev gravid tänker ni? Ja. Jo. Men vi körde med öppna kort och pratade mycket om detta. Att det skulle vi såklart tampas igenom om så blev fallet.

Men! Vi hade tur! Ofantlig tur! 5 veckor efter deras positiva graviditetstest, så fick vi också ett plus på Stickan! Helt otroligt! Kollektivet väntade nu utökning!

Och efter RUL för oss båda, så visade detnspgb också att vi skulle få flickor!

Vars en tös, som kom att födas med exakt 5 veckors mellanrum! Helt galet men samtidigt såååååå fantastiskt. Vi hade nu ännu ett band som bara blev starkare!

Och  jag både tror & hoppas att dessa två små liv ska få en minst lika fin relation som sina brödrar. Att förkommer vandra på livets väg tillsammans. Kanske med lite mer knip & slag än sina brödrar, men ändå ;-) att de växer upp som systrar!

Ja, det var alltså då, i juli 2014 som kollektivet blev komplett. Vi är nu en familj. Det är inte många barn som kan briljera med två mammor & två pappor! I samma familj fast ändå inte!

Och ja, vi umgås alltid! Tröttnar vi? Nej. Och gör vi det så säger vi det. För den här vänskapsrelationen är rak & ärlig. Inga konstigheter eller inte alls invecklat. Vi är alla oss själva och det är det som är så himla härligt!

Isabell, Patrik, Neo & Nova - om ni bara visste hur mycket ni betyder! Tack för att vi för vara en del av ert liv! <3

Ja, kollektivet alltså. En annorlunda familj!

Kolmården 2015

I helgen bestämde vi oss för att göra en liten spontantripp till Kolmården! Och oj vad lyckat det blev! Två riktigt mysiga dagar med hotellövernattning mellan. 

Kolmården är verkligen att rekommendera! Mysig omgivning, fina djur, fantastiskas shower, trevlig personal, spännande attraktioner. Ja, allt som en barnfamilj behöver. Och så Bamses värld som nog vad Os favorit. 

Vi begav oss tillsammans dit med 'kollektivet'. Ja, kollektivet, det är så vi kallar oss. Jag tror en beskrivning av kollektivet behöver sit eget lilla inlägg ;-)

Här kommer lite bilder från helgen;

Bamses båt!

Djurigt värre!

Suriktaerna bar mysiga att titta på! 

Bergochdalbane-premiär för O! 

Tigrarna var spännande! 

Sälshow med pirater!

Skalmans bilar

Safaribanan!

Tack för en supermysig helg finaste kollektivet! Detta får vi göra om snart, men upptäcka någon ny härlig plats!

/M

Dags att damma av en gammal vän.

Ja, men nu är det dags att skriva av sig lite. När man är mammaledig har hjärnan lite paus. Samtidigt som det surrar runt en hel del tankar och åsikter där innanför pannbenet. Insta känns fel forum för att skriva av sig på. Där ligger mer bilderna i fokus. Och facebook, njae. Inte min cup of tea. Så vad passar då inte bättre än att damma av och återuppta bloggen? 

Det blir kanske inte mer än detta inlägget. Vem vet! Jag är ju en periodare när det gäller ju bloggandet. Men den senaste tiden har det uppkommit en del åsikter, samtalsobjekt & andra saker som känns nödvändigt och roligt att skriva om. Jag älskar ju att skriva och uttrycka mig i ord. Så vi gör ett nytt försök...

Häng med om ni vill :-)

-M