Det där med telefonen.

Jag har funderat på en sak. Vårt förhållande som vi i dagsläget har med våra mobiltelefoner. Folk går inte ett steg utan dem; på toaletten, vid frukostbordet, i bilen, innan vi somnar & när vi vaknar. Jag ska inte sticka under stolen med att jag inte använder min telefon mycket, för det gör jag. Ibland får jag nästan ångest på tanken att mobilen håller på att ta över våra liv. . .

Att vi inte längre pratar med varandra på samma sätt som tidigare. Att somliga inte ens kan lägga ifrån sig sin telefon under en middag, när det KÖR bil eller när det är en bra film på TV:n, det är skrämmande. Har vi förlorat förmågan att vara sociala face-to-face? Eller rättare sagt; håller vi på att förlora den förmågan?

Det skulle vara fruktansvärt! Och jag har länge tänkt tanken att ha en korg i hallen, där alla kan lägga sina mobiler när de kommer hit. Iallafall när man har middagsbjudning, kalas eller något liknande. Fast jag tror det skulle reta gallfeber på folk. . . Kanske. Jag kan ju bara ta ansvar för mig själv och mitt förhållande till min telefon.

Jag kan ibland tycka synd om lilla O. För vissa dagar sitter man med den där jäkla telefonen i handen från morgon till kväll. Läser mail, skickar sms, tar bilder. Inte undra på att han älskar våra telefoner. Och inom sin tid kommer han att kunna använda dem, och det ska han få, för det är en del av hans generation. Men jag ska inte längre vara den mamma som jag är just precis i detta ögonblick; sittande på golvet. Med min iPhone i handen. Och skriver detta inlägg. Medan lilla O kryper omkring, på, sidan om mig.

Nej. Så från och med idag. Från och med nu. Ska jag lägga i från mig min telefon. Umgås med min son & min man, utan Facebook, bloggar, instagram! Ja. Så får det bli. (Men jag har den på lagom avstånd, ifall någon viktig ringer eller så)

Lite funderingar så här en fredag eftermiddag. . . Snart ska jag ta mig i kragen och fixa inför fredagskvällen( taco, film och annat gott, och inga mobiler!)