fredag 30 november 2012

Det där med telefonen.

Jag har funderat på en sak. Vårt förhållande som vi i dagsläget har med våra mobiltelefoner. Folk går inte ett steg utan dem; på toaletten, vid frukostbordet, i bilen, innan vi somnar & när vi vaknar. Jag ska inte sticka under stolen med att jag inte använder min telefon mycket, för det gör jag. Ibland får jag nästan ångest på tanken att mobilen håller på att ta över våra liv. . .

Att vi inte längre pratar med varandra på samma sätt som tidigare. Att somliga inte ens kan lägga ifrån sig sin telefon under en middag, när det KÖR bil eller när det är en bra film på TV:n, det är skrämmande. Har vi förlorat förmågan att vara sociala face-to-face? Eller rättare sagt; håller vi på att förlora den förmågan?

Det skulle vara fruktansvärt! Och jag har länge tänkt tanken att ha en korg i hallen, där alla kan lägga sina mobiler när de kommer hit. Iallafall när man har middagsbjudning, kalas eller något liknande. Fast jag tror det skulle reta gallfeber på folk. . . Kanske. Jag kan ju bara ta ansvar för mig själv och mitt förhållande till min telefon.

Jag kan ibland tycka synd om lilla O. För vissa dagar sitter man med den där jäkla telefonen i handen från morgon till kväll. Läser mail, skickar sms, tar bilder. Inte undra på att han älskar våra telefoner. Och inom sin tid kommer han att kunna använda dem, och det ska han få, för det är en del av hans generation. Men jag ska inte längre vara den mamma som jag är just precis i detta ögonblick; sittande på golvet. Med min iPhone i handen. Och skriver detta inlägg. Medan lilla O kryper omkring, på, sidan om mig.

Nej. Så från och med idag. Från och med nu. Ska jag lägga i från mig min telefon. Umgås med min son & min man, utan Facebook, bloggar, instagram! Ja. Så får det bli. (Men jag har den på lagom avstånd, ifall någon viktig ringer eller så)

Lite funderingar så här en fredag eftermiddag. . . Snart ska jag ta mig i kragen och fixa inför fredagskvällen( taco, film och annat gott, och inga mobiler!)



lördag 24 november 2012

Julstämning.

Idag fyller lilla Os farfar 80 år. 80! Tänk vad mycket man måste varit med om under 80 år. Ja. Så idag firar vi 80 år. Med julmarknad och middag. Julstämningen smyger sig på.





torsdag 22 november 2012

Förlossningen del 1

Jag har funderat länge. Fram och tillbaka. Om jag ska skriva om det som hände oss för ett år sedan. Hur vår graviditet slutade i en förlossning som vi önskar att ingen, absolut ingen, fick uppleva. Jag vet ju inte riktigt hur många eller vem som läser här inne och det är kanske därför jag velar... men jag skulle ju kunna ta det, bit för bit. För vår historia är inte kort. Nej. Den är lång. Tio dagar lång, plus två veckor efter förlossningen. Kanske någon annan som läser varit med om något liknande? Kanske behövs dessa historier berättas om? Ibland blir det inte som man vill eller planerar. Helt enkelt. Detta är vår historia....

Hela resan började egentligen redan söndagen den 6 november, då ringde jag förlossningen, var yr och mådde så där lite konstigt. Var väldigt svullen och fötterna var stora som jag vet inte vad. På förlossningen trodde de att mitt illamående inte hade med min graviditet att göra, så jag skulle vila och ta det lugnt. Tänk vad fel de kunde ha...

Måndagen kom och jag hade tenta, så hela dagen och tisdagen gick i ett. Svullnaden blev väl inte bättre, men jag antog ju att det var för att jag suttit ner framför en datorskärm i ett dygn så jag tänkte inte så mycket på det.

Onsdagen den 9 november så hade vi en tid hos vår fantastiska barnmorska Maria. Det första hon frågade mig när jag kom in genom dörren var: Hur mår du egentligen My? Jo tack, jag mådde ju bra, trodde jag. Hon kollade äggvitan och blodtrycket - inte bra! Mycket äggvita i urinen och ett undertryck på 100 (jag hade under hela graviditeten legat på 75 i undertryck) så det var ganska högt. Hon såg på mig att något inte stämde. Hon ringde förlossningen och jag fick åka dit, eventuellt skulle de lägga in mig för det kunde ju handla om havandeskapsförgiftning.

Vi satt i väntrummet och jag mådde ju inte speciellt dålig så jag trodde ju att jag skulle få åka hem igen. Men icke! Här börjar vår resa mot föräldrarskapet, alltså den 9 november 2011. Ja, jag blev såklart inlagd för observation, ultraljud och en massa tester gjordes. Bebis mådde bra och jag också, trots mitt höga tryck. Såklart var det havandeskapsförgiftning jag fått. Under fredagen tyckte läkaren att jag kunde åka hem och vila över helgen, då jag mådde så pass bra som jag gjorde. Vanligtvis har man mycket symptom på havandeskapsförgiftning - huvudvärk, yrsel, flimmer framför ögonen, ont i magen osv. Jag, jag kände mig som vanligt, eller så vanligt som man känner sig i vecka 37. Detta trots ett undertryck på 100.

Så vi åkte hem, köpte mat och kollade Idol. Under natten kom huvudvärken smygande och vi vågade inte chansa. Ringde förlossningen på morgonen och fick komma in - ett undertryck på 115. Bebis mådde fortfarande bra, men vi blev inlagda igen. Helgen gick och INGENTING händer på ett sjukhus under helgen. Så vi fick snällt ta det lugnt, mannen åkte hem och sov och kom tillbaka på morgonen. Så kom måndagen och under läkarronden fick vi reda på att de skulle sätta igång mig pågrund av mitt höga tryck. Eftersom vi inte visste hur lång/kort tid det skulle ta, fick mannen komma till sjukan från jobb. Han ville ju inte riskera att missa något! Nu, nu skulle äntligen vår lilla son komma till världen! Lite tidigare än vi trott (beräknad till den 4 december), men ändå. De la någon form av gel upp på livmodern som skulle göras att den vidgades. Detta gel kunde ges två gånger om dagen, sammanlagt fyra gånger. Så måndag & eventuellt tisdag tänkte ju vi att förlossningen skulle vara i gång, på riktigt...

Första dosen lades måndag förmiddag. Inget hände. Läkaren kommer in runt fyra och kolla läget. De avvaktar till tisdagen, för det är bättre om jag får sova under natten om det skulle hända något under morgondagen. Okej, tänkte vi...

Tisdagen kom, två doser sattes in och inget hände... lite verkar, från och till, men inte mer. Det var absolut ingen förlossning på gång. När jag vaknade på onsdagen så kände jag av värkarna, vilket gjorde att de inte satte in den sista dosen av gel. De ville avvakta för att se om något hände av sig själv. Jag gick i korridoerna, jag gick runt sjukhuset, inget hände... och vid 18 tiden försvann värkarna igen. Jag var så trött och utmattad och bara grät den kvällen, det var ju inte så här min första förlossning skulle vara. Vi var också väldigt trötta på allt avvaktande och än en gång tyckte de att en natts sömn var bättre än att göra mer med igångsättningen... Det enda vi ville nu, var att förlossningen skulle komma igång...

Lite mera kalas

Ja, vi har ju hunnit ha TRE kalas för lilla O. Ett med kompisarna, ett med familjen och ett med våra vänner. Det var så mysigt med kalas och Oskar tyckte det var väldigt spännande med paket, papper och snöre. Så här kommer lite bilder från helgernas kalas.


Pirat-tema på pojkarnas kalas. Cupcakes, chokladbollar och smörgåstårta. När pojkarna somnat plockade vi fram lite vin och sällskapsspel och kvällen bölev riktigt rolig. Många skratt. Det är aså härligt med mammagruppen, för varje gång man träffas så får man veta något nytt om varandra. Ja, jag hade träningsvärk i magen dagen efter.
Att öppna paketen var ju roligt... De mjuka paketen åkte ganska snabbt ner i golvet dock.

Första sockerchocken. Lilla O var inte så förtjust i mina cupcakes, lilla N gillade dem desto mer och hade säkert kunnat äta O´s också.
 
Kram

lördag 17 november 2012

Att ha haft kalas

Idag hade vi ettårs kalas för lilla O. Släkten var här och vi åt tårta, bullar och paj. Lilla O fick så mycket fina paket. Han tyckte dock att pappret och snöret var roligast.

Imorgon kommer våra fina vänner hit och firar lite. Han är bortskämd vår lilla
prins. Men det är han värd!

Nu ska vi ta igen så mycket bättre och sen är det läggdags.

måndag 12 november 2012

Det är svårt att förstå

Jag har väldigt svårt att förstå vad vi faktiskt gick igenom för ett år sedan. Att vi inte gråtit mer, mått sämre eller tagit mer stryk av det som hände när lilla O kom till världen. Och nu, nu är jag jätteträdd att alla känslorna ska bubbla upp igen och att verkligheten kanske kommer ikapp. Så här ett år senare...

Mitt älskade lilla barn. Tänk att han nästan inte överlevde. Tänk att han inte andades. Tänk att hans lilla, lilla hjärta faktiskt inte slog några slag. Tänk att han var alldeles blå. Tänk att sådana tankar kommer nu - 12 månader efter förlossningen. Jag tänker ju såklart också, och framförallt; vilken tur vi haft! Vår friska fina underbara lilla pojke! Som vi älskar dig!

fredag 9 november 2012

ett år sedan

Idag, den 9 november, är det exakt ett år sedan som vi började vår resa mot föräldraskapet. Tio dagar senare skulle vi äntligen få se vår älskade son.

Inläggning på grund av havandeskapsförgiftning. Tio dagar på sjukhus. Sju av dem med igångsättande medel i kroppen. Efter tio otroligt påfrestande dagar så kom lilla O äntligen ut till världen. Inte alls så som vi hoppats, önskat eller sätt på TV. Nej. Inte alls.

Kanske är jag redo att dela med mig av vår historia idag. Ett år senare. Men inte just nu. För nu ska jag färbereda det stundande ettårskalaset som ska ske imorgon med vår fantastiska föräldragrupp.

Lilla älskade barn, vad vi älskar dig.
"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor... Utan dina andetag"

söndag 4 november 2012

Känslan

Idag finns det mycket jag skulle vilja eller behöva skriva, men har ingen riktig lust. Ibland får man bara en sådan konstig känsla inombords som gör att klumpen i magen växer... ja. Hoppas den är bort imorgon 05:50 när klockan ringer iallafall. För nu ska jag krypa ner under täcket, trött efter en dag med garagestädning & middag med finaste vännerna. En bra söndag helt enkelt. Vi lämnar det där.

Och vårt älskade troll har under denna helgen lärt sig att "kryphasa", stå och ta några steg och börjat säga maaamaaaaamaaaaa. Det måste etyds mamma va? Jo men det säger vi.