Förlossningen del 3

Nu kom nästa jobbiga grej, inget skrik. Jag sa åt min man S att gå och titta efter varför han inte skrek. Han kunde inte titta efter för det var en himla massa folk som stod runt omkring vår son och det lilla som S såg då, är jag glad att jag inte såg. En blå liten Oskar hade kommit till världen och nu stod ett gäng doktorer och narkosläkare och gjorde första hjälpen på honom, han intuberades också i samma stund. S sa att han inte kunde komma fram till Oskar och jag förstod inte alls vad som hände...

De körde iväg med honom och jag sa åt S att gå med. Han ville ju inte lämna mig, där låg ju jag, nyförlöst och blödde som bara den, men jag levde, det enda jag brydde mig om nu var vår son... S gick, jag låg kvar och fick efter-förlossninge-vård.

-Han ska till Lund, kom S in och sa. De ska ta honom till Lund för han mår inte bra. Jag glömmer aldrig orden, men jag förstod fortafarande ingeting. Va? Okej, han skulle till Lund. Varför? Var har sjuk? Hjälp!

Min mamma försökte nå oss eftersom hon inte hört något på ett tag. Jag fick inte prata med henne, ingen ville ge mig en telefon. Vad är det för jävla service, rent ut sagt. Jag hade inte ens fått se min son, det minsta jag kunde begära var väl att få prata med min egen mamma. Efter ett tag så blev jag utkörd till neo, där vår lille pojke låg i respirator. De förklarade för oss vad som skulle ske och att han skulle åka med ambulans ner till Lund för behandling. Jag fattade fortfarande ingenting... Men där låg han, vår fina lilla pojke, med slangar och plåster och tuber och rör överallt, men han levde, det gjorde han. Fick prata med min mamma och det enda jag fick ur mig var att det inte var bra... det var inte bra med Oskar.

Efter ett par timmar fick vi också åka till Lund med ambulans, jag mådde inte särskilt bra efter förlossningen, det är en annan historia, men vi kunde ju inte stanna i Helsingborg!

Förlossningen del II

Så kom torsdagen och ännu en dos gel las in. Hände det inget nu tänker ni? Nej! Det var en envis liten grabb jag hade i min mage. Ovissheten var otroligt jobbig för läkarna verkade liksom inte ha någon plan överhuvudtaget och jag höll på att bli galen. Olika beslut togs av olika läkare, de verkade inte ha någon form av samarbete över huvudtaget! Otroligt frustrerande. Då fick vi avvakta IGEN och nu var vi så frustrerade för INGEN berättade vad som skulle ske härnäst... "Ta en sovdos och sov gott inatt" sa nattsköterskan. Det enda jag tänkte då var: Jag vill inte SOVA jag vill FÖDDA BARN!!!!! Man höll på all bli helt knäpp, psykbrytet var nära... Vi ville ju också gå runt på BB med vår prins i en platsbalja, precis som alla andra nyförlösta föräldrar gjorde. Vi ville också ha den där fina frukosten som man hört talas om när bebisen kommit ut...Pomac & rostmackor med ost. Blåa servetter.

På fredagen så steg vi upp som vanligt, men under frukosten kom en olustig känsla över mig, jag kände mig konstig, fick ont i huvudet och det flimrade framför ögonen, ungefär som när man har migrän. Och när vi berättade detta för sköterskan så blev det liv i luckan - tjo hej, nu hände det saker. In på rummet, ner i sängen och in på förlossningen. Nu, tänkte jag, NU är det dax...

Nä, jag var inte öppen mer än 2 cm, så de skulle nu sätta in en såkallas ballongkatet som skulle vidga livmodern och sätta igång förlossningen. Läkaren sa att om det inte hänt något fram till eftermiddagen blev det snitt, så jag fick inte äta något mer under dagen. Än en gång tänkte vi att vi skulle få träffa vår lille son under dagen/kvällen. Eftermiddagen kom och inget hade hänt, då tyckte samma läkare att kateten skulle sitta lite till och om det inte hände något under kvällen/natten så skulle det bli snitt under lördagsförmiddagen, det var planerat, inte vilken tid, men ett snitt skulle ske under lördagsförmiddagen. Jaha, vad skulle vi tro? Vi var nästan helt tomma på känslor. Så än en gång fick jag inte äta eller dricka från och med midnatt.

Den natten sov jag ingenting. Min huvudvärk var så svår att jag inte ens kunde vända mig i sängen eller gå på toaletten själv. INGA tabeletter hjälpte. Under ronden på morgonen kommer en ny läkare in och kollar om det hänt något. Jomenvisst, jag var öppen HELA TRE CENTIMETER! Inte så mycket hade hänt alltså, men tydligen tillräckligt mycket för att läkaren skulle kunna ta hål på hinnorna och en normal födsel skulle kunna starta. Så, så fick det bli, vi ville ju trots allt helst ha en naturlig förlossning.

Kl 14 hade inget hänt, inte en ynka centimeter hade jag öppnat mig. Då sattes droppet in. Det var först nu det började hända saker, värkarna kom som ett brev på posten. Pang, boom sa det. Ont gjorde det. Lustgasen var min räddare i nöden. Och bollen, pilatesbollen! Efter några timmar (har ganska dålig tidsuppfattning) fick jag ryggmärgsbedövning - tack du som uppfann denna fantastiska drog! Jag slumrade till och med till ett tag medans den värkte.

Sen, helt plötsligt, kunde jag inte hålla emot längre, det började trycka och jag trodde det var toalettbesök som behövdes. Oj, vad ont jag hade! Barnmorskan sa till mig att jag skulle krysta om jag behövde, OM JAG BEHÖVDE! Ja det behövde jag! Jag kunde inte hålla emot. Och det höll väl på så här till halv nio på kvällen. Då var jag helt slut, och ja, jag förstår att alla kvinnor någon gång under förlossningen säger tack för kaffet, nu drar jag. Att de inte orkar mer, men nu orkade jag inte mer alls. Jag hade förflyttats från bollen (som förövrigt var riktigt nice att sitta på under förvärkarna) upp i sängen och nu skulle han komma ut, vår lilla prins.

Men ungefär samtidigt som de sa att jag var öppen 10 cm så tog mina krafter slut (ingen sömn, och ingen mat på över ett dygn, det tar på krafterna) och jag kunde inte krysta mer. Läkaren kom in och en sugklocka skulle läggas, men han var inte riktigt nöjd med Oskars placering så jag skulle krysta en halvtimme till. Jaha, tänkte jag, då kör vi... NU, NU skulle vår son komma till världen och vi skulle få njuta av att vara föräldrar. Men de där sista krafterna, som jag förmodar att alla kvinnor har i slutet av en förlossning, kom inte... och helt plötsligt rusar läkaren in med sugklockan i högsta hugg, vår lilla prins hjärtljud var svaga (inget av detta förstod jag då, för jag var helt slut och mörbultad) och han var tvungen att komma ut NU!

Grönklädda människor, läkare och en massa människor befann sig tillslut i rummet och efter 8 drag och 15 minuter senare var han ute... den känslan när han kom ut, de glömmer jag aldrig, det var som ett enormt tryck lättade och hela jag sjönk ihop. 21:20 den NITTONDE november (kom ihåg när jag lades in) föddes vår son, 3200 gram tung & 50,5 cm.

 Och de där bilderna... jag har aldrig påstått att man är vacker när man föder barn, så de bjuder jag på!

Förlossningen del 1

Jag har funderat länge. Fram och tillbaka. Om jag ska skriva om det som hände oss för ett år sedan. Hur vår graviditet slutade i en förlossning som vi önskar att ingen, absolut ingen, fick uppleva. Jag vet ju inte riktigt hur många eller vem som läser här inne och det är kanske därför jag velar... men jag skulle ju kunna ta det, bit för bit. För vår historia är inte kort. Nej. Den är lång. Tio dagar lång, plus två veckor efter förlossningen. Kanske någon annan som läser varit med om något liknande? Kanske behövs dessa historier berättas om? Ibland blir det inte som man vill eller planerar. Helt enkelt. Detta är vår historia....

Hela resan började egentligen redan söndagen den 6 november, då ringde jag förlossningen, var yr och mådde så där lite konstigt. Var väldigt svullen och fötterna var stora som jag vet inte vad. På förlossningen trodde de att mitt illamående inte hade med min graviditet att göra, så jag skulle vila och ta det lugnt. Tänk vad fel de kunde ha...

Måndagen kom och jag hade tenta, så hela dagen och tisdagen gick i ett. Svullnaden blev väl inte bättre, men jag antog ju att det var för att jag suttit ner framför en datorskärm i ett dygn så jag tänkte inte så mycket på det.

Onsdagen den 9 november så hade vi en tid hos vår fantastiska barnmorska Maria. Det första hon frågade mig när jag kom in genom dörren var: Hur mår du egentligen My? Jo tack, jag mådde ju bra, trodde jag. Hon kollade äggvitan och blodtrycket - inte bra! Mycket äggvita i urinen och ett undertryck på 100 (jag hade under hela graviditeten legat på 75 i undertryck) så det var ganska högt. Hon såg på mig att något inte stämde. Hon ringde förlossningen och jag fick åka dit, eventuellt skulle de lägga in mig för det kunde ju handla om havandeskapsförgiftning.

Vi satt i väntrummet och jag mådde ju inte speciellt dålig så jag trodde ju att jag skulle få åka hem igen. Men icke! Här börjar vår resa mot föräldrarskapet, alltså den 9 november 2011. Ja, jag blev såklart inlagd för observation, ultraljud och en massa tester gjordes. Bebis mådde bra och jag också, trots mitt höga tryck. Såklart var det havandeskapsförgiftning jag fått. Under fredagen tyckte läkaren att jag kunde åka hem och vila över helgen, då jag mådde så pass bra som jag gjorde. Vanligtvis har man mycket symptom på havandeskapsförgiftning - huvudvärk, yrsel, flimmer framför ögonen, ont i magen osv. Jag, jag kände mig som vanligt, eller så vanligt som man känner sig i vecka 37. Detta trots ett undertryck på 100.

Så vi åkte hem, köpte mat och kollade Idol. Under natten kom huvudvärken smygande och vi vågade inte chansa. Ringde förlossningen på morgonen och fick komma in - ett undertryck på 115. Bebis mådde fortfarande bra, men vi blev inlagda igen. Helgen gick och INGENTING händer på ett sjukhus under helgen. Så vi fick snällt ta det lugnt, mannen åkte hem och sov och kom tillbaka på morgonen. Så kom måndagen och under läkarronden fick vi reda på att de skulle sätta igång mig pågrund av mitt höga tryck. Eftersom vi inte visste hur lång/kort tid det skulle ta, fick mannen komma till sjukan från jobb. Han ville ju inte riskera att missa något! Nu, nu skulle äntligen vår lilla son komma till världen! Lite tidigare än vi trott (beräknad till den 4 december), men ändå. De la någon form av gel upp på livmodern som skulle göras att den vidgades. Detta gel kunde ges två gånger om dagen, sammanlagt fyra gånger. Så måndag & eventuellt tisdag tänkte ju vi att förlossningen skulle vara i gång, på riktigt...

Första dosen lades måndag förmiddag. Inget hände. Läkaren kommer in runt fyra och kolla läget. De avvaktar till tisdagen, för det är bättre om jag får sova under natten om det skulle hända något under morgondagen. Okej, tänkte vi...

Tisdagen kom, två doser sattes in och inget hände... lite verkar, från och till, men inte mer. Det var absolut ingen förlossning på gång. När jag vaknade på onsdagen så kände jag av värkarna, vilket gjorde att de inte satte in den sista dosen av gel. De ville avvakta för att se om något hände av sig själv. Jag gick i korridoerna, jag gick runt sjukhuset, inget hände... och vid 18 tiden försvann värkarna igen. Jag var så trött och utmattad och bara grät den kvällen, det var ju inte så här min första förlossning skulle vara. Vi var också väldigt trötta på allt avvaktande och än en gång tyckte de att en natts sömn var bättre än att göra mer med igångsättningen... Det enda vi ville nu, var att förlossningen skulle komma igång...

Det är svårt att förstå

Jag har väldigt svårt att förstå vad vi faktiskt gick igenom för ett år sedan. Att vi inte gråtit mer, mått sämre eller tagit mer stryk av det som hände när lilla O kom till världen. Och nu, nu är jag jätteträdd att alla känslorna ska bubbla upp igen och att verkligheten kanske kommer ikapp. Så här ett år senare...

Mitt älskade lilla barn. Tänk att han nästan inte överlevde. Tänk att han inte andades. Tänk att hans lilla, lilla hjärta faktiskt inte slog några slag. Tänk att han var alldeles blå. Tänk att sådana tankar kommer nu - 12 månader efter förlossningen. Jag tänker ju såklart också, och framförallt; vilken tur vi haft! Vår friska fina underbara lilla pojke! Som vi älskar dig!

ett år sedan

Idag, den 9 november, är det exakt ett år sedan som vi började vår resa mot föräldraskapet. Tio dagar senare skulle vi äntligen få se vår älskade son.

Inläggning på grund av havandeskapsförgiftning. Tio dagar på sjukhus. Sju av dem med igångsättande medel i kroppen. Efter tio otroligt påfrestande dagar så kom lilla O äntligen ut till världen. Inte alls så som vi hoppats, önskat eller sätt på TV. Nej. Inte alls.

Kanske är jag redo att dela med mig av vår historia idag. Ett år senare. Men inte just nu. För nu ska jag färbereda det stundande ettårskalaset som ska ske imorgon med vår fantastiska föräldragrupp.

Lilla älskade barn, vad vi älskar dig.
"Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor... Utan dina andetag"