söndag 30 december 2012

Det där med jul

Ja, men då så. Då har julen 2012 passerat. I rasande fart skulle jag vilja påstå. Vår jul blev väl inte riktigt som vi tänkt; magsjuka, akutbesök, förkylningar, lite mer magsjuka. Annars var julen full med allt det man önskar; god mat, julklappar, kärlek & de allra närmaste.

Och imorgon är det nyår. Ännu en gång. Jag har haft ett underbart 2012, men ser faktiskt fram emot 2013. Då aka vi starta ett nytt kapitel i våra liv. Lilla O ska börja dagis, jag ska tillbaka i skolbänken och Stefan fortsätter på jobbet som vanligt. En ny vardag: som föräldrar.

Och året har så mycket gott att bjuda på; examen för mina vänner, en ny bebis kommer till världen i mars, resor, myshelger, dagisinskolning & en massa annat som vi förmodligen inte har en aning om.

Ja, och jag ska leva ännu mer hälsosamt. För så bra som jag mår av det liv vi levt senaste tiden har jag aldrig gjort. Äta nyttigare & träna! Beach 2013, here i come ;-)

Men idag är det söndag. Sista söndagen på 2012 och vi ska bara njuta. Se en dålig film och krypa upp i soffan med en god kopp te och invänta vår andra nyårsafton som föräldrar till världens bästa unge!

Gott nytt!

tisdag 18 december 2012

Förlossningen del 3


Nu kom nästa jobbiga grej, inget skrik. Jag sa åt min man S att gå och titta efter varför han inte skrek. Han kunde inte titta efter för det var en himla massa folk som stod runt omkring vår son och det lilla som S såg då, är jag glad att jag inte såg. En blå liten Oskar hade kommit till världen och nu stod ett gäng doktorer och narkosläkare och gjorde första hjälpen på honom, han intuberades också i samma stund. S sa att han inte kunde komma fram till Oskar och jag förstod inte alls vad som hände...

De körde iväg med honom och jag sa åt S att gå med. Han ville ju inte lämna mig, där låg ju jag, nyförlöst och blödde som bara den, men jag levde, det enda jag brydde mig om nu var vår son... S gick, jag låg kvar och fick efter-förlossninge-vård.

-Han ska till Lund, kom S in och sa. De ska ta honom till Lund för han mår inte bra. Jag glömmer aldrig orden, men jag förstod fortafarande ingeting. Va? Okej, han skulle till Lund. Varför? Var har sjuk? Hjälp!

Min mamma försökte nå oss eftersom hon inte hört något på ett tag. Jag fick inte prata med henne, ingen ville ge mig en telefon. Vad är det för jävla service, rent ut sagt. Jag hade inte ens fått se min son, det minsta jag kunde begära var väl att få prata med min egen mamma. Efter ett tag så blev jag utkörd till neo, där vår lille pojke låg i respirator. De förklarade för oss vad som skulle ske och att han skulle åka med ambulans ner till Lund för behandling. Jag fattade fortfarande ingenting... Men där låg han, vår fina lilla pojke, med slangar och plåster och tuber och rör överallt, men han levde, det gjorde han. Fick prata med min mamma och det enda jag fick ur mig var att det inte var bra... det var inte bra med Oskar.

Efter ett par timmar fick vi också åka till Lund med ambulans, jag mådde inte särskilt bra efter förlossningen, det är en annan historia, men vi kunde ju inte stanna i Helsingborg!

lördag 15 december 2012

Vilken vecka!

Herre Gud! Hur mycket olika känslor kan en enda vecka innehålla? När jag lägger mig ikväll kommer jag tänka tillbaka på denna veckan som en vecka fylld av en rad olika känslor. Det har varit oroligt, ledsamt, sorgligt, glatt, utmattande, illamåendes, kallt, träningsvärkande, trevligt & bara helt vanligt, fast ändå inte.

Ibland händer det saker som gör att man får perspektiv på livet. Händelser som gör att man värdesätter de små sakerna i livet. Att man är tacksam för det man har och inte otacksam över det man saknar. Att man inser hur snabbt livet faktiskt skulle kunna rasa samman, men också hur snabbt det kan bli alldeles bra igen. Att små, små misstag kan vara förödande. Hur små, små saker kan ge så mycket glädje. Livet kan verkligen vara en berg och dalbana.

Men idag. Idag blir nog en bra dag. Jag menar. Det är ju söndag. Tredje advent. Ja. Idag blir en glad dag. Det är jag övertygad om. Kanske till och med en perfekt dag? Nu ska jag smida planer inför framtida saker som ska ske.....

Lilla O fick förövrigt sin första bula i fredagskväll. Ja, en riktig Kalle anka bula!
Den är borta nu. Bara lite blåaktig sådär...
Och så var det lucia.... Oskar var pepparkaksgubbe.

Kram




måndag 10 december 2012

Förlossningen del II

Så kom torsdagen och ännu en dos gel las in. Hände det inget nu tänker ni? Nej! Det var en envis liten grabb jag hade i min mage. Ovissheten var otroligt jobbig för läkarna verkade liksom inte ha någon plan överhuvudtaget och jag höll på att bli galen. Olika beslut togs av olika läkare, de verkade inte ha någon form av samarbete över huvudtaget! Otroligt frustrerande. Då fick vi avvakta IGEN och nu var vi så frustrerade för INGEN berättade vad som skulle ske härnäst... "Ta en sovdos och sov gott inatt" sa nattsköterskan. Det enda jag tänkte då var: Jag vill inte SOVA jag vill FÖDDA BARN!!!!! Man höll på all bli helt knäpp, psykbrytet var nära... Vi ville ju också gå runt på BB med vår prins i en platsbalja, precis som alla andra nyförlösta föräldrar gjorde. Vi ville också ha den där fina frukosten som man hört talas om när bebisen kommit ut...Pomac & rostmackor med ost. Blåa servetter.

På fredagen så steg vi upp som vanligt, men under frukosten kom en olustig känsla över mig, jag kände mig konstig, fick ont i huvudet och det flimrade framför ögonen, ungefär som när man har migrän. Och när vi berättade detta för sköterskan så blev det liv i luckan - tjo hej, nu hände det saker. In på rummet, ner i sängen och in på förlossningen. Nu, tänkte jag, NU är det dax...

Nä, jag var inte öppen mer än 2 cm, så de skulle nu sätta in en såkallas ballongkatet som skulle vidga livmodern och sätta igång förlossningen. Läkaren sa att om det inte hänt något fram till eftermiddagen blev det snitt, så jag fick inte äta något mer under dagen. Än en gång tänkte vi att vi skulle få träffa vår lille son under dagen/kvällen. Eftermiddagen kom och inget hade hänt, då tyckte samma läkare att kateten skulle sitta lite till och om det inte hände något under kvällen/natten så skulle det bli snitt under lördagsförmiddagen, det var planerat, inte vilken tid, men ett snitt skulle ske under lördagsförmiddagen. Jaha, vad skulle vi tro? Vi var nästan helt tomma på känslor. Så än en gång fick jag inte äta eller dricka från och med midnatt.

Den natten sov jag ingenting. Min huvudvärk var så svår att jag inte ens kunde vända mig i sängen eller gå på toaletten själv. INGA tabeletter hjälpte. Under ronden på morgonen kommer en ny läkare in och kollar om det hänt något. Jomenvisst, jag var öppen HELA TRE CENTIMETER! Inte så mycket hade hänt alltså, men tydligen tillräckligt mycket för att läkaren skulle kunna ta hål på hinnorna och en normal födsel skulle kunna starta. Så, så fick det bli, vi ville ju trots allt helst ha en naturlig förlossning.

Kl 14 hade inget hänt, inte en ynka centimeter hade jag öppnat mig. Då sattes droppet in. Det var först nu det började hända saker, värkarna kom som ett brev på posten. Pang, boom sa det. Ont gjorde det. Lustgasen var min räddare i nöden. Och bollen, pilatesbollen! Efter några timmar (har ganska dålig tidsuppfattning) fick jag ryggmärgsbedövning - tack du som uppfann denna fantastiska drog! Jag slumrade till och med till ett tag medans den värkte.

Sen, helt plötsligt, kunde jag inte hålla emot längre, det började trycka och jag trodde det var toalettbesök som behövdes. Oj, vad ont jag hade! Barnmorskan sa till mig att jag skulle krysta om jag behövde, OM JAG BEHÖVDE! Ja det behövde jag! Jag kunde inte hålla emot. Och det höll väl på så här till halv nio på kvällen. Då var jag helt slut, och ja, jag förstår att alla kvinnor någon gång under förlossningen säger tack för kaffet, nu drar jag. Att de inte orkar mer, men nu orkade jag inte mer alls. Jag hade förflyttats från bollen (som förövrigt var riktigt nice att sitta på under förvärkarna) upp i sängen och nu skulle han komma ut, vår lilla prins.

Men ungefär samtidigt som de sa att jag var öppen 10 cm så tog mina krafter slut (ingen sömn, och ingen mat på över ett dygn, det tar på krafterna) och jag kunde inte krysta mer. Läkaren kom in och en sugklocka skulle läggas, men han var inte riktigt nöjd med Oskars placering så jag skulle krysta en halvtimme till. Jaha, tänkte jag, då kör vi... NU, NU skulle vår son komma till världen och vi skulle få njuta av att vara föräldrar. Men de där sista krafterna, som jag förmodar att alla kvinnor har i slutet av en förlossning, kom inte... och helt plötsligt rusar läkaren in med sugklockan i högsta hugg, vår lilla prins hjärtljud var svaga (inget av detta förstod jag då, för jag var helt slut och mörbultad) och han var tvungen att komma ut NU!

Grönklädda människor, läkare och en massa människor befann sig tillslut i rummet och efter 8 drag och 15 minuter senare var han ute... den känslan när han kom ut, de glömmer jag aldrig, det var som ett enormt tryck lättade och hela jag sjönk ihop. 21:20 den NITTONDE november (kom ihåg när jag lades in) föddes vår son, 3200 gram tung & 50,5 cm.

 Och de där bilderna... jag har aldrig påstått att man är vacker när man föder barn, så de bjuder jag på!

Det faller snö

Oj vad det snöat! Mest hela tiden idag. Jag och lilla O trotsade snö och förkylning och invigde pulkan idag. Och ja, mitt lilla frö gillade verkligen pulkan. Enda gången han blev lite ledsen var de tre gångerna han trillade ur den med ansiktet rakt ner i snön. Förståeligt - om jag får säga det.

Ikväll är det tyst i huset. Mannen är i Stockholm. Lilla O sover sen en stund. Jag. Jag sitter i soffan ochläser lite bloggar och funderar över julklappar, julgodis och lite annt skoj som ska hända nu innan jul..

Men nu ska jag nog titta på de fina klänningarna alla ha på nobelmiddagen.