Jag har funderat länge. Fram och tillbaka. Om jag ska skriva om det som hände oss för ett år sedan. Hur vår graviditet slutade i en förlossning som vi önskar att ingen, absolut ingen, fick uppleva. Jag vet ju inte riktigt hur många eller vem som läser här inne och det är kanske därför jag velar... men jag skulle ju kunna ta det, bit för bit. För vår historia är inte kort. Nej. Den är lång. Tio dagar lång, plus två veckor efter förlossningen. Kanske någon annan som läser varit med om något liknande? Kanske behövs dessa historier berättas om? Ibland blir det inte som man vill eller planerar. Helt enkelt. Detta är vår historia....
Hela resan började egentligen redan söndagen den 6 november, då ringde jag förlossningen, var yr och mådde så där
lite konstigt. Var väldigt svullen och fötterna var stora som jag vet inte vad.
På förlossningen trodde de att mitt illamående inte hade med min graviditet att
göra, så jag skulle vila och ta det lugnt. Tänk vad fel de kunde ha...
Måndagen kom och jag hade tenta, så hela dagen och tisdagen gick i ett.
Svullnaden blev väl inte bättre, men jag antog ju att det var för att jag
suttit ner framför en datorskärm i ett dygn så jag tänkte inte så mycket på
det.
Onsdagen den 9 november så hade vi en tid hos vår fantastiska barnmorska
Maria. Det första hon frågade mig när jag kom in genom dörren var: Hur mår du
egentligen My? Jo tack, jag mådde ju bra, trodde jag. Hon kollade äggvitan och
blodtrycket - inte bra! Mycket äggvita i urinen och ett undertryck på 100 (jag
hade under hela graviditeten legat på 75 i undertryck) så det var ganska högt.
Hon såg på mig att något inte stämde. Hon ringde förlossningen och jag fick åka
dit, eventuellt skulle de lägga in mig för det kunde ju handla om
havandeskapsförgiftning.
Vi satt i väntrummet och jag mådde ju inte speciellt dålig så jag trodde ju
att jag skulle få åka hem igen. Men icke! Här börjar vår resa mot föräldrarskapet,
alltså den 9 november 2011. Ja, jag blev såklart inlagd för observation,
ultraljud och en massa tester gjordes. Bebis mådde bra och jag också, trots
mitt höga tryck. Såklart var det havandeskapsförgiftning jag fått. Under
fredagen tyckte läkaren att jag kunde åka hem och vila över helgen, då jag
mådde så pass bra som jag gjorde. Vanligtvis har man mycket symptom på
havandeskapsförgiftning - huvudvärk, yrsel, flimmer framför ögonen, ont i magen
osv. Jag, jag kände mig som vanligt, eller så vanligt som man känner sig i
vecka 37. Detta trots ett undertryck på 100.
Så vi åkte hem, köpte mat och kollade Idol. Under natten kom huvudvärken
smygande och vi vågade inte chansa. Ringde förlossningen på morgonen och fick
komma in - ett undertryck på 115. Bebis mådde fortfarande bra, men vi blev
inlagda igen. Helgen gick och INGENTING händer på ett sjukhus under helgen. Så vi fick
snällt ta det lugnt, mannen åkte hem och sov och kom tillbaka på morgonen. Så
kom måndagen och under läkarronden fick vi reda på att de skulle sätta igång
mig pågrund av mitt höga tryck. Eftersom vi inte visste hur lång/kort tid det
skulle ta, fick mannen komma till sjukan från jobb. Han ville ju inte riskera
att missa något! Nu, nu skulle äntligen vår lilla son komma till världen! Lite
tidigare än vi trott (beräknad till den 4 december), men ändå. De la någon form av
gel upp på livmodern som skulle göras att den vidgades. Detta gel kunde ges två
gånger om dagen, sammanlagt fyra gånger. Så måndag & eventuellt tisdag
tänkte ju vi att förlossningen skulle vara i gång, på riktigt...
Första dosen lades måndag förmiddag. Inget hände. Läkaren kommer in runt
fyra och kolla läget. De avvaktar till tisdagen, för det är bättre om jag får
sova under natten om det skulle hända något under morgondagen. Okej, tänkte
vi...
Tisdagen kom, två doser sattes in och inget hände... lite verkar, från och
till, men inte mer. Det var absolut ingen förlossning på gång. När jag vaknade
på onsdagen så kände jag av värkarna, vilket gjorde att de inte satte in den
sista dosen av gel. De ville avvakta för att se om något hände av sig själv.
Jag gick i korridoerna, jag gick runt sjukhuset, inget hände... och vid 18
tiden försvann värkarna igen. Jag var så trött och utmattad och bara grät den
kvällen, det var ju inte så här min första förlossning skulle vara. Vi var
också väldigt trötta på allt avvaktande och än en gång tyckte de att en natts
sömn var bättre än att göra mer med igångsättningen... Det enda vi ville nu, var att förlossningen skulle komma igång...
Det var långa veckor. <3<3<3 /bff:s
SvaraRadera