Förlossningen del II

Så kom torsdagen och ännu en dos gel las in. Hände det inget nu tänker ni? Nej! Det var en envis liten grabb jag hade i min mage. Ovissheten var otroligt jobbig för läkarna verkade liksom inte ha någon plan överhuvudtaget och jag höll på att bli galen. Olika beslut togs av olika läkare, de verkade inte ha någon form av samarbete över huvudtaget! Otroligt frustrerande. Då fick vi avvakta IGEN och nu var vi så frustrerade för INGEN berättade vad som skulle ske härnäst... "Ta en sovdos och sov gott inatt" sa nattsköterskan. Det enda jag tänkte då var: Jag vill inte SOVA jag vill FÖDDA BARN!!!!! Man höll på all bli helt knäpp, psykbrytet var nära... Vi ville ju också gå runt på BB med vår prins i en platsbalja, precis som alla andra nyförlösta föräldrar gjorde. Vi ville också ha den där fina frukosten som man hört talas om när bebisen kommit ut...Pomac & rostmackor med ost. Blåa servetter.

På fredagen så steg vi upp som vanligt, men under frukosten kom en olustig känsla över mig, jag kände mig konstig, fick ont i huvudet och det flimrade framför ögonen, ungefär som när man har migrän. Och när vi berättade detta för sköterskan så blev det liv i luckan - tjo hej, nu hände det saker. In på rummet, ner i sängen och in på förlossningen. Nu, tänkte jag, NU är det dax...

Nä, jag var inte öppen mer än 2 cm, så de skulle nu sätta in en såkallas ballongkatet som skulle vidga livmodern och sätta igång förlossningen. Läkaren sa att om det inte hänt något fram till eftermiddagen blev det snitt, så jag fick inte äta något mer under dagen. Än en gång tänkte vi att vi skulle få träffa vår lille son under dagen/kvällen. Eftermiddagen kom och inget hade hänt, då tyckte samma läkare att kateten skulle sitta lite till och om det inte hände något under kvällen/natten så skulle det bli snitt under lördagsförmiddagen, det var planerat, inte vilken tid, men ett snitt skulle ske under lördagsförmiddagen. Jaha, vad skulle vi tro? Vi var nästan helt tomma på känslor. Så än en gång fick jag inte äta eller dricka från och med midnatt.

Den natten sov jag ingenting. Min huvudvärk var så svår att jag inte ens kunde vända mig i sängen eller gå på toaletten själv. INGA tabeletter hjälpte. Under ronden på morgonen kommer en ny läkare in och kollar om det hänt något. Jomenvisst, jag var öppen HELA TRE CENTIMETER! Inte så mycket hade hänt alltså, men tydligen tillräckligt mycket för att läkaren skulle kunna ta hål på hinnorna och en normal födsel skulle kunna starta. Så, så fick det bli, vi ville ju trots allt helst ha en naturlig förlossning.

Kl 14 hade inget hänt, inte en ynka centimeter hade jag öppnat mig. Då sattes droppet in. Det var först nu det började hända saker, värkarna kom som ett brev på posten. Pang, boom sa det. Ont gjorde det. Lustgasen var min räddare i nöden. Och bollen, pilatesbollen! Efter några timmar (har ganska dålig tidsuppfattning) fick jag ryggmärgsbedövning - tack du som uppfann denna fantastiska drog! Jag slumrade till och med till ett tag medans den värkte.

Sen, helt plötsligt, kunde jag inte hålla emot längre, det började trycka och jag trodde det var toalettbesök som behövdes. Oj, vad ont jag hade! Barnmorskan sa till mig att jag skulle krysta om jag behövde, OM JAG BEHÖVDE! Ja det behövde jag! Jag kunde inte hålla emot. Och det höll väl på så här till halv nio på kvällen. Då var jag helt slut, och ja, jag förstår att alla kvinnor någon gång under förlossningen säger tack för kaffet, nu drar jag. Att de inte orkar mer, men nu orkade jag inte mer alls. Jag hade förflyttats från bollen (som förövrigt var riktigt nice att sitta på under förvärkarna) upp i sängen och nu skulle han komma ut, vår lilla prins.

Men ungefär samtidigt som de sa att jag var öppen 10 cm så tog mina krafter slut (ingen sömn, och ingen mat på över ett dygn, det tar på krafterna) och jag kunde inte krysta mer. Läkaren kom in och en sugklocka skulle läggas, men han var inte riktigt nöjd med Oskars placering så jag skulle krysta en halvtimme till. Jaha, tänkte jag, då kör vi... NU, NU skulle vår son komma till världen och vi skulle få njuta av att vara föräldrar. Men de där sista krafterna, som jag förmodar att alla kvinnor har i slutet av en förlossning, kom inte... och helt plötsligt rusar läkaren in med sugklockan i högsta hugg, vår lilla prins hjärtljud var svaga (inget av detta förstod jag då, för jag var helt slut och mörbultad) och han var tvungen att komma ut NU!

Grönklädda människor, läkare och en massa människor befann sig tillslut i rummet och efter 8 drag och 15 minuter senare var han ute... den känslan när han kom ut, de glömmer jag aldrig, det var som ett enormt tryck lättade och hela jag sjönk ihop. 21:20 den NITTONDE november (kom ihåg när jag lades in) föddes vår son, 3200 gram tung & 50,5 cm.

 Och de där bilderna... jag har aldrig påstått att man är vacker när man föder barn, så de bjuder jag på!