Nu kom nästa jobbiga grej, inget skrik. Jag sa åt min man S att gå och titta efter varför han inte skrek. Han kunde inte titta efter för det var en himla massa folk som stod runt omkring vår son och det lilla som S såg då, är jag glad att jag inte såg. En blå liten Oskar hade kommit till världen och nu stod ett gäng doktorer och narkosläkare och gjorde första hjälpen på honom, han intuberades också i samma stund. S sa att han inte kunde komma fram till Oskar och jag förstod inte alls vad som hände...
De körde iväg med honom och jag sa åt S att gå med. Han ville ju inte lämna mig, där låg ju jag, nyförlöst och blödde som bara den, men jag levde, det enda jag brydde mig om nu var vår son... S gick, jag låg kvar och fick efter-förlossninge-vård.
-Han ska till Lund, kom S in och sa. De ska ta honom till Lund för han mår inte bra. Jag glömmer aldrig orden, men jag förstod fortafarande ingeting. Va? Okej, han skulle till Lund. Varför? Var har sjuk? Hjälp!
Min mamma försökte nå oss eftersom hon inte hört något på ett tag. Jag fick inte prata med henne, ingen ville ge mig en telefon. Vad är det för jävla service, rent ut sagt. Jag hade inte ens fått se min son, det minsta jag kunde begära var väl att få prata med min egen mamma. Efter ett tag så blev jag utkörd till neo, där vår lille pojke låg i respirator. De förklarade för oss vad som skulle ske och att han skulle åka med ambulans ner till Lund för behandling. Jag fattade fortfarande ingenting... Men där låg han, vår fina lilla pojke, med slangar och plåster och tuber och rör överallt, men han levde, det gjorde han. Fick prata med min mamma och det enda jag fick ur mig var att det inte var bra... det var inte bra med Oskar.
Efter ett par timmar fick vi också åka till Lund med ambulans, jag mådde inte särskilt bra efter förlossningen, det är en annan historia, men vi kunde ju inte stanna i Helsingborg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar