Midsommar 2015

Första midsommar som två barnaföräldrar blev precis så där lagom mysig och trevlig som man bara kan tänka sig. Sex små barn som busade och hade sig. 10 vuxna som åt gott & till och med hann sitta ner inlyft och ro och snacka en massa "skit" när alla barnen somnat. Det var precis en sån där midsommar som jag vill att mina barn ska uppleva varje år! God mat, trevligt sällskap, massa ungar & Stim & stoj! 

Idag är man lite seg, men det rättar nog snart till sig. Att lägga sig kl 00:30 är inget för en småbarnsförälder ;-)

Det där kejserliga snittet.

Det är nu lite mer än ett år sen som vår familj utökades från tre till fyra. Lilla Alice föddes. Den 10 juli 2014. Och jag har inte skrivit någon förlossningsberättelse än så det kanske är på tiden?

Ja. Den 10 juli 2014 var det alltså bestämt att hon skulle plockas ut. Om inge hände innan. Och det gjorde det inte. 

Så den 9 juli lämnar vi med känslan av både spänning och nervositet Oskar hos min mamma. Sen beger vi oss mot Lund. För en sista kväll i stillhet som enbarnsföräldrar. Vi bor på hotell, går ut och äter. Lägger oss tidigt för att bege oss mot Lunds universitetssjukhus kl 6:30 nästkommande morgon.

De hade berättat att vi skulle infinna oss på sjukhuset kl 7. Sen skulle vi och två andra par få reda på i vilken ordning våra snutt skulle Ske. Vi bad till gudarna att vi var först ut! Och de måste hört vår bön! För det var vi! Känslan av att slippa hinna bli nervös och känslan av att slippa vänta var underbar.

Vi fick vårt eget rum. Riktigt heta kläder inför operationen som skulle på direkt då det snart var dags att rullas ner på OP!  Då slog det mig! Nu skulle vi bli tvåbarnsföräldrar!!! Helt galet!

Iallafall så skulle först en kateter sätta in. Och jag säger bara att det var V Ä R S T A med hela kejsarsnittet! Tänk er själv, en slang upp i urinröret... Not so skönt!

Med det sagt så promenerade, eller, vaggade, jag upp till operationssalen. Där fick jag sätta mig på bristen eller sängen och luta med ryggen allt vad jag kunde. Och narkosläkaren gjorde ett utomordentligt jobb. Efter några minuter så började det liksom kittlas och brännas i benen. Sen helt plötsligt kunde jag inte spänna rumpan... Ja, då var känslan borta från bröstet och ändå ut till tårna! 

Det var just detta somnande var en av de sakerna sommarmat mig mest. Att bedövningen, Gud förbjude, inte skulle ta. Men det gjorde den. Och de testade på alla möjliga vis och visst tog bedövningen.

Allt var så proffsigt. Alla var så redo. Alla var så trevliga. Hela rummet fullt med folk som visste exakt vad de gjorde och när det skulle göras. Jag kände mig så trygg!  Från första sekunden.

Sen var det dags! Jag fattade inte riktigt vad de gjorde men de sa till när de började om efter en yttepytteliten stund så hör man ett vrål! Hon är ute! Vår stora lilla tös! Och hon skriker och ser så där välmående ut som ett barn ska göra när det kommer till världen! Lyckan var total! Klockan 7 var vi på plats, 8:33 föddes lillasyster A! Helt galet egentligen!

Stefan fick gå iväg med henne och väga & mäta och så där. Är glad att han fick uppleva det efter allt det han såg under Oskars förlossning. Sen fick hon äntligen komma upp på mitt bröst! Detta lilla knyte! Så underbart söt!

En liten stund fick de vara kvar. Sen var det dags för mig att sys ihop och så där. Narkossköterskan som stannade hos mig var också helt fantastisk. Hon pratade och höll mig sällskap hela vägen upp till post-OP & uppvak. 

Där låg jag, som tur var, knappt en timme! Hade ju hört om folk som fått

Ligga fler flera timmar där! Men jag fick tillbaka känslan i benen relativt snabbt! 

Jag försökte sova. Försökte njuta för Jah visste ju inte vad som väntade mig, vad för typ av liten människa vi fått. Sen rullades jag in till den nyblivna tvåbarnspapapn & vår fina lilla dotter!

En obeskrivlig känsla. Men ett snitt hade jag gjort om alla dagar i veckan! För så bra som jag mådde efter. Jag var uppe och duschade några timmar senare. Valsade omkring med vår dotter i platsbaljan i korridorerna. Ja, en helt fantastisk känsla!

Så då och där, nere i Lund, föddes vår dotter Alice, 3822 gram & 54 cm lång, på årets varmaste dag!

Kollektivet - en familj

Ja. Det är dags att berätta om kollektivet. En benämning som säkert kommer uppkomma ett antal gånger om jag nu tar mig i kragen och fortsätter skriva här. 

Iallafall. Kollektivet. Det är vi, min familj, mina två skruttungar & Stefan & jag. Sen är det våra vänner. Och deras två busungar. Lika gamla som våra två. 

Vi träffades när pojkarna var 8 veckor. På föräldragrupp. Där och då trodde jag aldrig att man kunde finna vänner för livet. Men det gjorde vi.

Det var väl egentligen jag & Isabell som umgicks mest i början, i samband med just våra mamma-träffar. Lite så där allmänt och trevligt. Men efter ett tag så växte det ett band mellan oss. Ett band som kommit att visa sig vara väldigt starkt. Isabell är som en syster för mig. Lika så är våra barn som syskon på någon märkligt sätt.

Men det var väl egentligen inte förrän vi började umgås som hela familjer som allt började på riktigt. Vi hade tur! Våra män kom också överens, ja, vi alla fyra. 

Och våra små pojkar! Som det endast skiljer 2 veckor på, deras relation ska vi inte prata om! Dom är så himla fina ihop. Även om det skrika och gråta och retas ibland så är deras vänskap helt fantastik! Dessa två som är som brödrar (utan slagen, knipen & puttandet). Jag hoppas & ber att deras relation bara ska växa sig starkare ju äldre de blir och att de alltid har vara dra genom livets gång.

Det häftigaste av allt i vår relation inom kollektivet är ju när vi bestämde

Oss för att nu är det dags för syskon. Ja, det låter helt sjukt, men vi 'planerade' detta tillsammans. Planerade på så sätt att vi alla visse att de andra också skulle börja med bebisverkstaden. Knäppt? Ja! Det skulle ju kanske kunnat försöka en vänskap om något gått snett eller någon inte blev gravid tänker ni? Ja. Jo. Men vi körde med öppna kort och pratade mycket om detta. Att det skulle vi såklart tampas igenom om så blev fallet.

Men! Vi hade tur! Ofantlig tur! 5 veckor efter deras positiva graviditetstest, så fick vi också ett plus på Stickan! Helt otroligt! Kollektivet väntade nu utökning!

Och efter RUL för oss båda, så visade detnspgb också att vi skulle få flickor!

Vars en tös, som kom att födas med exakt 5 veckors mellanrum! Helt galet men samtidigt såååååå fantastiskt. Vi hade nu ännu ett band som bara blev starkare!

Och  jag både tror & hoppas att dessa två små liv ska få en minst lika fin relation som sina brödrar. Att förkommer vandra på livets väg tillsammans. Kanske med lite mer knip & slag än sina brödrar, men ändå ;-) att de växer upp som systrar!

Ja, det var alltså då, i juli 2014 som kollektivet blev komplett. Vi är nu en familj. Det är inte många barn som kan briljera med två mammor & två pappor! I samma familj fast ändå inte!

Och ja, vi umgås alltid! Tröttnar vi? Nej. Och gör vi det så säger vi det. För den här vänskapsrelationen är rak & ärlig. Inga konstigheter eller inte alls invecklat. Vi är alla oss själva och det är det som är så himla härligt!

Isabell, Patrik, Neo & Nova - om ni bara visste hur mycket ni betyder! Tack för att vi för vara en del av ert liv! <3

Ja, kollektivet alltså. En annorlunda familj!

Kolmården 2015

I helgen bestämde vi oss för att göra en liten spontantripp till Kolmården! Och oj vad lyckat det blev! Två riktigt mysiga dagar med hotellövernattning mellan. 

Kolmården är verkligen att rekommendera! Mysig omgivning, fina djur, fantastiskas shower, trevlig personal, spännande attraktioner. Ja, allt som en barnfamilj behöver. Och så Bamses värld som nog vad Os favorit. 

Vi begav oss tillsammans dit med 'kollektivet'. Ja, kollektivet, det är så vi kallar oss. Jag tror en beskrivning av kollektivet behöver sit eget lilla inlägg ;-)

Här kommer lite bilder från helgen;

Bamses båt!

Djurigt värre!

Suriktaerna bar mysiga att titta på! 

Bergochdalbane-premiär för O! 

Tigrarna var spännande! 

Sälshow med pirater!

Skalmans bilar

Safaribanan!

Tack för en supermysig helg finaste kollektivet! Detta får vi göra om snart, men upptäcka någon ny härlig plats!

/M

Dags att damma av en gammal vän.

Ja, men nu är det dags att skriva av sig lite. När man är mammaledig har hjärnan lite paus. Samtidigt som det surrar runt en hel del tankar och åsikter där innanför pannbenet. Insta känns fel forum för att skriva av sig på. Där ligger mer bilderna i fokus. Och facebook, njae. Inte min cup of tea. Så vad passar då inte bättre än att damma av och återuppta bloggen? 

Det blir kanske inte mer än detta inlägget. Vem vet! Jag är ju en periodare när det gäller ju bloggandet. Men den senaste tiden har det uppkommit en del åsikter, samtalsobjekt & andra saker som känns nödvändigt och roligt att skriva om. Jag älskar ju att skriva och uttrycka mig i ord. Så vi gör ett nytt försök...

Häng med om ni vill :-)

-M

Resan mot ett planerat snitt.

Ja. Då tänkte jag sammanfatta min förlossning med lillasyster A. Eller först resan mot förlossningen. Efter en tuff förlossning med O så var valet ganska enkelt denna gången: vi skulle göra allt för ett planerat kejsarsnitt. 

Jag kan säga att jag var väldigt orolig inna vi fick ett klart beslut angående snittet. Jag var rädd att sjukvården skulle försöka övertala mig till att en vaginal förlossning är det bästa. Att jag skulle behöva kämpa för att de skulle lyssna och förstå. Att jag inte skulle få välja VAR snittet skulle genomföras. Eftersom vi absolut inte ville föda i Helsingborg så var det extra viktigt för oss att vi skulle få snittet gjort i Lund. 

Tack vare vår fantastiska barnmorska Maria behövde vi aldrig kämpa. Hon har alltid lyssnat och varit så förstående. Jag önskar alla gravida en barnmorska som henne. Hon är fantastisk. Det var aldrig något snack. Hon förstod till 100% varför vi ville till Lund. Vi litar helt enkelt inte på sjukvården i Helsingborg.

Så. Efter några telefonsamtal från vår barnmorska ner till Lund blev vi kallade till ett möte med en läkare där nere. Och

än en gång hade jag förberett mig på kamp. Övertalning. Tårar om det så skulle behövas.

Men icke. Vi kommer ner. Pratar med läkaren. Och vips så har vi fått ett datum satt för planerat snitt! Helt otroligt. Det var både spännande och nervöst på samma gång.

Så jag är så glad att vi inte behövde kämpa. Vi kunde koncentrera oss på graviditeten i lugn & ro med vetskapen om att vår lilla tös skulle komma till världen på ett lugnt & harmoniskt vis.

Hur var det då att genomgå ett planerat snitt? Ja! Det tänker jag berätta i ett annat inlägg. 

Nu ska jag lägga mig tänkte jag.

God natt.

-M

Det där med att vara gravid en andra gång.

Ja, för lite mer än ett år sedan blev hag ju gravid igen. Kanske när det som minst passade egentligen. En månad kvar i skolan. Precis fått nytt jobb.

Men ändå helt underbart! Inte minst för att vi skulle få ett syskon till Oskar utan också för att våra bästa vänner också var gravida. Med sex veckors mellanrum skulle vi få följa varandra genom illamående, bristningar, foglossning, svullna fötter, viktuppgång. Helt fantastikt att vår lilla "plan" faktikst blev verklighet.

Våra pojkar, som det skiljer 2 veckor på, skulle nu bli storebröder samtidigt! Och till råga på allt! Så väntade vi båda två lillasystrar! Hur magiskt?

Men åter till en graviditet som förmodligeb gjort att vi inte kommer skaffa fler barn. 12 veckors illamående över fick till foglossningen från helvetet.

Det började med en nerv som satt i kläm som de så fint sa, i vecka 16. Efter ett yogapass så utlöstes en smärta som jag aldrig känt förr. Ja, kanske inte så smart att gå på yoga i vecka 20. Men ändå! 

Iallafall så resulterade smärtan i otaliga besök hos sjukgymnast. Jag kunde vara jobba på halvfart vilket resulterade ni sjukskrivning på 50%. Som senare övergick till 100%! Jag som verkligen ville jobba ända in i kaklet. Men nej.

Att jobba med barn samtidigt som man har en sökande smärta i hela ryggen är inte lätt. Jag kände mig så otillräcklig på jobb. Det var i mellan åt värre än själva smärtan.

Foglossning alltså. Hur känns det? Jag har ju nästan förträngt hur dåligt jag mådde. Men tänk dug själv att någon sticker lite knivar i dina fogar, vrider om lite, stampar och hoppar på din rygg samtidigt. Fast hundra gånger värre! J typ så kändes det.

TENS-maskinen gick på högvarv och akupunkturen blev en vardag. Alvedon & panodil hjälpte inte ett dugg. Så jag blev ganska deprimerad av smärtan.

Jag kunde inte jobba. Jag kunde inte leka med Oskar. Jag kunde inte promenera. Jag kunde inte sova. Jag kunde fan ingenting. Och då är jag av deb typen som inte gnäller så ofta. Men detta var en av de jobbigaste persikorna i Mitt liv!

Jag hade så ont att jag nästan önskade att jag skulle komma till barnmorskan med högt blodtryck & äggvita i urinen, så de kunde förlösa mig tidigare.

Aå blev det inte, tack och lov kanske? Utan jag gick till 38+2 tror jag. Och det var då vi hade ett planerat kejsarsnitt. Den 10 juli 2014! Men mer om den fantastiska upplevelse i ett annat inlägg.

Nu ska hag kolla på Thomas the train med Oskar. Mannen & lillasyster A sover fortfarande där uppe! 

Idag åker vi söderut för julbak, middag med vänner & julfirande!

Over and out!

-M