Egentligen borde det inte var något komplicerat alls. Det borde liksom bara vara. Att ha vänner. Ibland är det dock just det, komplicerat. Inte alltid och absolut inte med alla vänner, men några.
Vissa vänner finns, men man träffar inte dem så ofta som man önskar. Fast när man ses är allt som det alltid varit & man kan dela allt. Hur ofta man ses har egentligen ingen betydelse, för det är de tillfällen när man ses som blir så värdefulla. När man kan vara sig skälv ända ut i fingerspetsarna. När man kan skoja och skratta så man kiknar. Vänner som man känt hela livet men som av någon anledning inte är lika tillgängliga längre. Vänner som ömsesidigt hör av sig. Som man vet precis var man har, oavsett när. Och som vet allt. Som känner till allt, både det från förr och det för stunden.
Sen har man de man träffar då & då. Som man hör av sig till oftare än vad de hör av sig tillbaka. Som man vill träffa oftare men man hittar ingen tid. Pratar om vardagliga och kanske rent utav ytliga saker med. Det är sådana vänner som finns där ibland, & ibland inte. Vänner som egentligen kanske borde vilja veta mer om en än vad de gör. Fråga hur man mår, & mena det. Vissa känner man mer för, andra inte. Vissa önskar man kanske hade varit närmre. Men det blir inte så. För en vänskap är ingen one-man-show. Ena parten kan inte dra hela lasset. Kanske egentligen inte dessa är vänner? Utan bekanta? Ja. Vad vet jag.
Sen finns det de vänner som man träffar, pratar med och delar allt med - alltid. Ofta. Varje dag. Eller några gånger i veckan. Som under senare år, kommit att bli ens riktiga vänner. Mina äkta, underbara, lojala och ärliga vänner. De vänner som jag gråter tillsammans med. Skrattar så jag får ont i magen. Bara sitter i soffan med och inte pratar med varandra, utan att det känns konstigt. Det är dessa vänner som känner mig bättre än någon annan.
Dessa och de från barndomen. Det är det som är äkta. De som jag lägger ner tid och energi på. De som verkligen finns för mig när jag behöver det som mest. De som verkligen menar att de vill veta hur man mår när de frågar. Och de som man verkligen kan berätta det för.
Jag är dock en person som är snäll och givmild. Och kanske jag lägger ner för mycket tid på de vänner som man inte får lika mycket tillbaka av? Kanske. Man försöker och försöker men få inget igen. Men gör på ett sätt, det blir fel. Man gör på ett annat, men får ingen respons. Kanske är det inte värt det? För det blir en besvikelse varje gång... Lyckligtvis finns det inte så många sådana kvar i mitt liv. Jag lär mig nog, av mina misstag.
Sen finns det de som kallar sig vänner, som kommer när det är jobbigt och vill ha stöd. Men som försvinner lika snabbt när allt är bra. Och som inte finns när man själv har det jobbigt. De vänner som ringer en och är ledsna men som inte svarar när man själv ringer och behöver stöd. Jag är lycklig som inte har allt för många av dessa vänner. Faktiskt. Men jag har vänner som har sådana vänner. Om man ens kan kalla dem det...? Nära vänner. Som alltid ställer upp och finns där, men som inte får något tillbaka. Det är jobbigt.
Sen finns det de vänner som är riktigt färska. Och som man lär känna mer och mer för varje gång man ses. Vänner som man känner kommer blir bra. Riktigt bra. Som man har gemensamma intressen med. Som man blivit vän med just på grund av det. Som kanske egentligen inte hade varit ens vän i en annorlunda situation. Men som man är så in i bengen glad dök upp. Just där. Just då.
Egentligen vet jag inte vad jag vill få ut av detta inlägget alls. Överhuvudtaget. Mer än att jag har många vänner. Fina vänner. Både nära, men också lite längre bort. Som betyder väldigt mycket för mig. Och som jag vet finns där. Oavsett. Oavsett var i livet man befinner sig. Så finns de där. Alltid. Vänner som jag skulle göra allt för. Alltid!
M
