Att ha haft ettårskalas.

I helgen blev lilla Alice ett år. Ett helt har alltså gått. Och kalas blev det, så klart. Även om Alice inte själv förstår så mycket av uppståndelsen, paketpapper och en massa folk som kommer och kniper henne i kinderna, så är kalas viktigt för mig.

För det första älskar jag att pyssla & dona. Jag älskar att planera, fixa & verkligen ha en tanke bakom sånt jag gör. Oavsett om det är ett kalas eller en fika med mammorna. 

Så redan för flera månader sen hade jag bestämt tema på kalaset. Zebra, rosa, svart & vitt. Inbjudningskorten speglade temat. Dukningen. Alice klänning. Ballonger. Ja allt. 

Jag är själv uppvuxen i en familj då kalas alltid varit en stor grej. Kanske för jag har en mamma som också är väldigt pysslig. Hon gillar också att fixa & dona.

Jag vill att kalasen ska vara något speciellt varje gång. Något lite extra. Ju

Äldre barnen blir dessuto roligare kommer den där planeringen också bli tror jag. När barnen själv kan få vara med och bestämma.

Iallafall så är det inte så att jag säger att våra kalas på något sätt är bättre än andras. Utan anledningen är att JAG tycker det är så himla roligt att få fixa & ordna. Hade jag inte gjort det, hade jag aldrig lagt så mycket tid på ett kalas.

Min pappa, som i grunden är fotograf, kom innan kalaset och tog ettårskalaset på Alice! Blev väldigt fina bilder!

En veckas sommar.

Så kom sommarvärmen äntligen till oss! Sol, värme, bad, grill! Och som vi njutit. Av varenda sekund av solen och värmen. Verkligen tagit till vara på tiden. Känns nästan som man varit på semester en vecka. Igår fick man ta tag i hemmet och tvätten. Det har liksom legat på is lite. 

Nu är det bara tre arbetsdagar kvar för Stefan. Sen är det 4 veckors semester! Vi börjar den med en liten resa runt insberohe :-)

Och på fredag. Ja då fyller Alice ett. Ett helt år. 12 månader. 365 dagar. 52 veckor. Helt galet! 

Sommaren få väldigt gärna komma tillbaka. För på lördag ställer vi till med kalas! Ett årskalas !

Midsommar 2015

Första midsommar som två barnaföräldrar blev precis så där lagom mysig och trevlig som man bara kan tänka sig. Sex små barn som busade och hade sig. 10 vuxna som åt gott & till och med hann sitta ner inlyft och ro och snacka en massa "skit" när alla barnen somnat. Det var precis en sån där midsommar som jag vill att mina barn ska uppleva varje år! God mat, trevligt sällskap, massa ungar & Stim & stoj! 

Idag är man lite seg, men det rättar nog snart till sig. Att lägga sig kl 00:30 är inget för en småbarnsförälder ;-)

Det där kejserliga snittet.

Det är nu lite mer än ett år sen som vår familj utökades från tre till fyra. Lilla Alice föddes. Den 10 juli 2014. Och jag har inte skrivit någon förlossningsberättelse än så det kanske är på tiden?

Ja. Den 10 juli 2014 var det alltså bestämt att hon skulle plockas ut. Om inge hände innan. Och det gjorde det inte. 

Så den 9 juli lämnar vi med känslan av både spänning och nervositet Oskar hos min mamma. Sen beger vi oss mot Lund. För en sista kväll i stillhet som enbarnsföräldrar. Vi bor på hotell, går ut och äter. Lägger oss tidigt för att bege oss mot Lunds universitetssjukhus kl 6:30 nästkommande morgon.

De hade berättat att vi skulle infinna oss på sjukhuset kl 7. Sen skulle vi och två andra par få reda på i vilken ordning våra snutt skulle Ske. Vi bad till gudarna att vi var först ut! Och de måste hört vår bön! För det var vi! Känslan av att slippa hinna bli nervös och känslan av att slippa vänta var underbar.

Vi fick vårt eget rum. Riktigt heta kläder inför operationen som skulle på direkt då det snart var dags att rullas ner på OP!  Då slog det mig! Nu skulle vi bli tvåbarnsföräldrar!!! Helt galet!

Iallafall så skulle först en kateter sätta in. Och jag säger bara att det var V Ä R S T A med hela kejsarsnittet! Tänk er själv, en slang upp i urinröret... Not so skönt!

Med det sagt så promenerade, eller, vaggade, jag upp till operationssalen. Där fick jag sätta mig på bristen eller sängen och luta med ryggen allt vad jag kunde. Och narkosläkaren gjorde ett utomordentligt jobb. Efter några minuter så började det liksom kittlas och brännas i benen. Sen helt plötsligt kunde jag inte spänna rumpan... Ja, då var känslan borta från bröstet och ändå ut till tårna! 

Det var just detta somnande var en av de sakerna sommarmat mig mest. Att bedövningen, Gud förbjude, inte skulle ta. Men det gjorde den. Och de testade på alla möjliga vis och visst tog bedövningen.

Allt var så proffsigt. Alla var så redo. Alla var så trevliga. Hela rummet fullt med folk som visste exakt vad de gjorde och när det skulle göras. Jag kände mig så trygg!  Från första sekunden.

Sen var det dags! Jag fattade inte riktigt vad de gjorde men de sa till när de började om efter en yttepytteliten stund så hör man ett vrål! Hon är ute! Vår stora lilla tös! Och hon skriker och ser så där välmående ut som ett barn ska göra när det kommer till världen! Lyckan var total! Klockan 7 var vi på plats, 8:33 föddes lillasyster A! Helt galet egentligen!

Stefan fick gå iväg med henne och väga & mäta och så där. Är glad att han fick uppleva det efter allt det han såg under Oskars förlossning. Sen fick hon äntligen komma upp på mitt bröst! Detta lilla knyte! Så underbart söt!

En liten stund fick de vara kvar. Sen var det dags för mig att sys ihop och så där. Narkossköterskan som stannade hos mig var också helt fantastisk. Hon pratade och höll mig sällskap hela vägen upp till post-OP & uppvak. 

Där låg jag, som tur var, knappt en timme! Hade ju hört om folk som fått

Ligga fler flera timmar där! Men jag fick tillbaka känslan i benen relativt snabbt! 

Jag försökte sova. Försökte njuta för Jah visste ju inte vad som väntade mig, vad för typ av liten människa vi fått. Sen rullades jag in till den nyblivna tvåbarnspapapn & vår fina lilla dotter!

En obeskrivlig känsla. Men ett snitt hade jag gjort om alla dagar i veckan! För så bra som jag mådde efter. Jag var uppe och duschade några timmar senare. Valsade omkring med vår dotter i platsbaljan i korridorerna. Ja, en helt fantastisk känsla!

Så då och där, nere i Lund, föddes vår dotter Alice, 3822 gram & 54 cm lång, på årets varmaste dag!

Kollektivet - en familj

Ja. Det är dags att berätta om kollektivet. En benämning som säkert kommer uppkomma ett antal gånger om jag nu tar mig i kragen och fortsätter skriva här. 

Iallafall. Kollektivet. Det är vi, min familj, mina två skruttungar & Stefan & jag. Sen är det våra vänner. Och deras två busungar. Lika gamla som våra två. 

Vi träffades när pojkarna var 8 veckor. På föräldragrupp. Där och då trodde jag aldrig att man kunde finna vänner för livet. Men det gjorde vi.

Det var väl egentligen jag & Isabell som umgicks mest i början, i samband med just våra mamma-träffar. Lite så där allmänt och trevligt. Men efter ett tag så växte det ett band mellan oss. Ett band som kommit att visa sig vara väldigt starkt. Isabell är som en syster för mig. Lika så är våra barn som syskon på någon märkligt sätt.

Men det var väl egentligen inte förrän vi började umgås som hela familjer som allt började på riktigt. Vi hade tur! Våra män kom också överens, ja, vi alla fyra. 

Och våra små pojkar! Som det endast skiljer 2 veckor på, deras relation ska vi inte prata om! Dom är så himla fina ihop. Även om det skrika och gråta och retas ibland så är deras vänskap helt fantastik! Dessa två som är som brödrar (utan slagen, knipen & puttandet). Jag hoppas & ber att deras relation bara ska växa sig starkare ju äldre de blir och att de alltid har vara dra genom livets gång.

Det häftigaste av allt i vår relation inom kollektivet är ju när vi bestämde

Oss för att nu är det dags för syskon. Ja, det låter helt sjukt, men vi 'planerade' detta tillsammans. Planerade på så sätt att vi alla visse att de andra också skulle börja med bebisverkstaden. Knäppt? Ja! Det skulle ju kanske kunnat försöka en vänskap om något gått snett eller någon inte blev gravid tänker ni? Ja. Jo. Men vi körde med öppna kort och pratade mycket om detta. Att det skulle vi såklart tampas igenom om så blev fallet.

Men! Vi hade tur! Ofantlig tur! 5 veckor efter deras positiva graviditetstest, så fick vi också ett plus på Stickan! Helt otroligt! Kollektivet väntade nu utökning!

Och efter RUL för oss båda, så visade detnspgb också att vi skulle få flickor!

Vars en tös, som kom att födas med exakt 5 veckors mellanrum! Helt galet men samtidigt såååååå fantastiskt. Vi hade nu ännu ett band som bara blev starkare!

Och  jag både tror & hoppas att dessa två små liv ska få en minst lika fin relation som sina brödrar. Att förkommer vandra på livets väg tillsammans. Kanske med lite mer knip & slag än sina brödrar, men ändå ;-) att de växer upp som systrar!

Ja, det var alltså då, i juli 2014 som kollektivet blev komplett. Vi är nu en familj. Det är inte många barn som kan briljera med två mammor & två pappor! I samma familj fast ändå inte!

Och ja, vi umgås alltid! Tröttnar vi? Nej. Och gör vi det så säger vi det. För den här vänskapsrelationen är rak & ärlig. Inga konstigheter eller inte alls invecklat. Vi är alla oss själva och det är det som är så himla härligt!

Isabell, Patrik, Neo & Nova - om ni bara visste hur mycket ni betyder! Tack för att vi för vara en del av ert liv! <3

Ja, kollektivet alltså. En annorlunda familj!

Kolmården 2015

I helgen bestämde vi oss för att göra en liten spontantripp till Kolmården! Och oj vad lyckat det blev! Två riktigt mysiga dagar med hotellövernattning mellan. 

Kolmården är verkligen att rekommendera! Mysig omgivning, fina djur, fantastiskas shower, trevlig personal, spännande attraktioner. Ja, allt som en barnfamilj behöver. Och så Bamses värld som nog vad Os favorit. 

Vi begav oss tillsammans dit med 'kollektivet'. Ja, kollektivet, det är så vi kallar oss. Jag tror en beskrivning av kollektivet behöver sit eget lilla inlägg ;-)

Här kommer lite bilder från helgen;

Bamses båt!

Djurigt värre!

Suriktaerna bar mysiga att titta på! 

Bergochdalbane-premiär för O! 

Tigrarna var spännande! 

Sälshow med pirater!

Skalmans bilar

Safaribanan!

Tack för en supermysig helg finaste kollektivet! Detta får vi göra om snart, men upptäcka någon ny härlig plats!

/M

Dags att damma av en gammal vän.

Ja, men nu är det dags att skriva av sig lite. När man är mammaledig har hjärnan lite paus. Samtidigt som det surrar runt en hel del tankar och åsikter där innanför pannbenet. Insta känns fel forum för att skriva av sig på. Där ligger mer bilderna i fokus. Och facebook, njae. Inte min cup of tea. Så vad passar då inte bättre än att damma av och återuppta bloggen? 

Det blir kanske inte mer än detta inlägget. Vem vet! Jag är ju en periodare när det gäller ju bloggandet. Men den senaste tiden har det uppkommit en del åsikter, samtalsobjekt & andra saker som känns nödvändigt och roligt att skriva om. Jag älskar ju att skriva och uttrycka mig i ord. Så vi gör ett nytt försök...

Häng med om ni vill :-)

-M

Resan mot ett planerat snitt.

Ja. Då tänkte jag sammanfatta min förlossning med lillasyster A. Eller först resan mot förlossningen. Efter en tuff förlossning med O så var valet ganska enkelt denna gången: vi skulle göra allt för ett planerat kejsarsnitt. 

Jag kan säga att jag var väldigt orolig inna vi fick ett klart beslut angående snittet. Jag var rädd att sjukvården skulle försöka övertala mig till att en vaginal förlossning är det bästa. Att jag skulle behöva kämpa för att de skulle lyssna och förstå. Att jag inte skulle få välja VAR snittet skulle genomföras. Eftersom vi absolut inte ville föda i Helsingborg så var det extra viktigt för oss att vi skulle få snittet gjort i Lund. 

Tack vare vår fantastiska barnmorska Maria behövde vi aldrig kämpa. Hon har alltid lyssnat och varit så förstående. Jag önskar alla gravida en barnmorska som henne. Hon är fantastisk. Det var aldrig något snack. Hon förstod till 100% varför vi ville till Lund. Vi litar helt enkelt inte på sjukvården i Helsingborg.

Så. Efter några telefonsamtal från vår barnmorska ner till Lund blev vi kallade till ett möte med en läkare där nere. Och

än en gång hade jag förberett mig på kamp. Övertalning. Tårar om det så skulle behövas.

Men icke. Vi kommer ner. Pratar med läkaren. Och vips så har vi fått ett datum satt för planerat snitt! Helt otroligt. Det var både spännande och nervöst på samma gång.

Så jag är så glad att vi inte behövde kämpa. Vi kunde koncentrera oss på graviditeten i lugn & ro med vetskapen om att vår lilla tös skulle komma till världen på ett lugnt & harmoniskt vis.

Hur var det då att genomgå ett planerat snitt? Ja! Det tänker jag berätta i ett annat inlägg. 

Nu ska jag lägga mig tänkte jag.

God natt.

-M

Det där med att vara gravid en andra gång.

Ja, för lite mer än ett år sedan blev hag ju gravid igen. Kanske när det som minst passade egentligen. En månad kvar i skolan. Precis fått nytt jobb.

Men ändå helt underbart! Inte minst för att vi skulle få ett syskon till Oskar utan också för att våra bästa vänner också var gravida. Med sex veckors mellanrum skulle vi få följa varandra genom illamående, bristningar, foglossning, svullna fötter, viktuppgång. Helt fantastikt att vår lilla "plan" faktikst blev verklighet.

Våra pojkar, som det skiljer 2 veckor på, skulle nu bli storebröder samtidigt! Och till råga på allt! Så väntade vi båda två lillasystrar! Hur magiskt?

Men åter till en graviditet som förmodligeb gjort att vi inte kommer skaffa fler barn. 12 veckors illamående över fick till foglossningen från helvetet.

Det började med en nerv som satt i kläm som de så fint sa, i vecka 16. Efter ett yogapass så utlöstes en smärta som jag aldrig känt förr. Ja, kanske inte så smart att gå på yoga i vecka 20. Men ändå! 

Iallafall så resulterade smärtan i otaliga besök hos sjukgymnast. Jag kunde vara jobba på halvfart vilket resulterade ni sjukskrivning på 50%. Som senare övergick till 100%! Jag som verkligen ville jobba ända in i kaklet. Men nej.

Att jobba med barn samtidigt som man har en sökande smärta i hela ryggen är inte lätt. Jag kände mig så otillräcklig på jobb. Det var i mellan åt värre än själva smärtan.

Foglossning alltså. Hur känns det? Jag har ju nästan förträngt hur dåligt jag mådde. Men tänk dug själv att någon sticker lite knivar i dina fogar, vrider om lite, stampar och hoppar på din rygg samtidigt. Fast hundra gånger värre! J typ så kändes det.

TENS-maskinen gick på högvarv och akupunkturen blev en vardag. Alvedon & panodil hjälpte inte ett dugg. Så jag blev ganska deprimerad av smärtan.

Jag kunde inte jobba. Jag kunde inte leka med Oskar. Jag kunde inte promenera. Jag kunde inte sova. Jag kunde fan ingenting. Och då är jag av deb typen som inte gnäller så ofta. Men detta var en av de jobbigaste persikorna i Mitt liv!

Jag hade så ont att jag nästan önskade att jag skulle komma till barnmorskan med högt blodtryck & äggvita i urinen, så de kunde förlösa mig tidigare.

Aå blev det inte, tack och lov kanske? Utan jag gick till 38+2 tror jag. Och det var då vi hade ett planerat kejsarsnitt. Den 10 juli 2014! Men mer om den fantastiska upplevelse i ett annat inlägg.

Nu ska hag kolla på Thomas the train med Oskar. Mannen & lillasyster A sover fortfarande där uppe! 

Idag åker vi söderut för julbak, middag med vänner & julfirande!

Over and out!

-M

Lillasyster A + storebror O

Ja. Egentligen var ju anledningen till att ta upp bloggen igen att börja skriva om livet med småbarn! Dels för att det är skönt att få skriva av sig men också för att kunna gå tillbaka & läsa om hur livet såg ut med små barn!

Lillasyster A föddes alltså i juli i år och har redan hunnit att bli fem månader. Lilla O är storebror och den mest fantastiska sådan.

Sen dag 1 har han tyckt om sin lillasyster.  Aldrig har det funnits en känsla av konkurrens från hans sida. Har infann sig väldigt snabbt i att hon nu var en del av vår familj. Vilken såklart känna helt underbart!

Att bli tvåbarnsföräldrar gav både en skön men också otroligt intensiv känsla av att inte räcka till. Att nu helt plötsligt behöva dela upp den kärlek som bara O tidigare fått.

När vi kom hem från BB minns jag hur otillräcklig jag kände mig gentemot Oskar. Gud vad jobbigt det var. Efter en graviditet där jag knappt kunnat röra mig så kunde jag fortfarande inte ge honom all den uppmärksamhet jag ville.

Det var tufft rent känslomässigt de första veckorna. Att lära sig älska två personer precis exakt lika mycket. Det var jobbigt i ärlighetensnamn. Att inse att nu är det mycket (bara?) jag och lillasyster, och pappa och lilla O. Det tog ett tag innan jag kunde släppa den känslan av att inte kunna räcka till för båda. Prio ett var ju lillasyster A. Att amma. Byta blöja. Söva. Amma igen. Byta en nerspydd bodys. Och så höll det på.

Vi hade ju dock turen att mannen kunde vara hemma med oss ganska länge efter födseln. Vilket resulterade i att O kunde få hans fulla uppmärksamhet. Jag tror att det var bra och även om han blev (och var)!extrent pappig så var det värt det. Det är nog en av anledningarna till att han tog lillasyster As ankomst så bra.

 Men nu har A ammat klart & jag ska återgå till att sova... Klockan är 3:24. Enda tiden jag fått ihop till bloggen. Haha!

Fortsättning på As första fem månader kommer! Måste hinna skriva om dem och graviditet + förlossning innan det nya året tänkte jag.

Oh well! God fortsatt natt!

-M 

Ett efterlängtat besök!

För en vecka sen så åkte jag till tågstationen för att hämta hem ett efterlängtat besök. 

För nio år sedan åkte jag på mitt livs äventyr. Till USA. Som au pair. Ett av de bäste besluten jag tagit i mitt liv. Och kanske också det modigaste? 19 år & ut i vida världen helt ensam. 

Jag blev placerad hos en familj i Minneapolis. En familj som kom att bli som en andra familj. Jag kände mig alltid så välkommen och uppskattad av dem. De var väldigt jordnära och inte alls så där typiskt amerikanska.

Lilla E var bara 4 år. Och K var 7. Det är alltså 9 år sen. För en vecka sedan så kom lilla E, som förövrigt är en inte aå liten trettonåring, hit tillsammans med min värdmamma. 

De har varit här en vecka. Vi har vara myst och pratat om allt mellan himmel och jord. Bakat lussebullar och gjort pepparkakshus. Tittat på film. Bara umgåtts. Känns som vi aldrig varit från varandra. Det var så himla kul att lära känna den äldre E också.

Så det var med lite vemod jag lämnade av dem vid tåget imorse. Med vetskapen om att jag inte vet när jag kommer få träffa dem igen. 

Det är en speciell känsla att se min son leka med det barn jag passade under ett år. Att se min amerikanske "mamma" mysa med min dotter. Att ha dem här i mitt hus. Ja. Verkligen en speciell känsla.

Nu nalkas julen och vi åker till hemstaden vid havet på lördag för att stanna till juldagen. Härligt med lite semester hela familjen.

-M

Min efterlängtade examen!

I januari i år tog jag äntligen examen. Ett år senare än mina klasskamrater. Men jag gjorde det! Jag kämpade mig igenom ett examensarbete helt själv. Vilket jag är sjukt stolt över. Det är myckey jobb & slit med ett sådant stort arbete men jag klarade det. 

Redan efter sommaren började jag söka jobb. Jag ville liksom va ute i god tid. I början gick det lite trögt men sen började de höra av sig. I oktober gick jag på en intervju där allt bara kändes så rätt. En 100% tjänst på en förskola! Perfekt! Senare samma eftermiddag blev jag erbjuden jobbet! Så jäkla härligt...

Men... Sen blev det ju inte riktigt som vi planerat. En månad efter jag tackat ja till mitt nya jobb och mitt i slutspurten på min utbildning blir jag gravid! Hoppsan! 

Hur lycklig som helst men ändå lite orolig med tanke på att jag bara skulle hinna jobba cirka ett halvår... Fast det gick det med. En vecka efter jag börjat jobba fick jag berätta att jag var Preggo! Både kollegor & chef tog det bra! 

Iallafall så är det väldigt skönt att vara klar med utbildningen. Att ha ett "riktigt" jobb att luta sig tillbaka mot. En riktig lön varje månad! Hallelulja för det liksom. Efter år med CSN & mammapeng!

Ja... Det var det! Examen alltså! Förskollärare och lärare i grundskolan yngre år - check!

-M

Ett och ett halvt år sedan.

Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag bloggade sist. Det är länge sedan. Jag önskar jag hade bloggat mer. Det är ju som en dagbok. Att kunna gå tillbaka och titta på bilder och läsa om hur livet var just då.

Men än är det inte för sent. Kanske ska jag fortsätta med bloggandet nu? Skriva lite då och då? Mest för min egen skull men kanske också för mina barns?

Sen sist har det ju hänt en del. Varje liten del förtjänar kanske ett eget inlägg? Nå ja, vi får se... Iallafall.

Jag har tagit min lärarexamen, januari 2014.

Jag började jobba heltid direkt efter examen. På en förskola full med härliga ungar & kollegor. 

Lilla O har hunnit bli TRE ÅR! Tre hela år sedan han skrämde livet ur oss vid sin födsel. Idag är han en pigg & glad busunge. Som pratar på sitt eget lilla sätt. Som skojar och hittar på en massa trams!

Nya vänner har kommit in i mitt liv. Gamla har tyvärr glidit undan av olika anledningar.  Men just nu har jag de fina av finaste vänner omkring mig.

Jag har ännu en gång varit gravid! Och vi har fått en liten Lillasyster! Lillasyster A. Som föddes i juli i år. Vår finaste lilla unge!

Ja, det är väl de största händelserna sen sist, sen april 2013 då jag senast uppdaterade.

Jag vill bli bättre! Jag älskar ju att skriva. Att sätta ord på olika känslor. Men jag ska försöka inte ställa för höga krav. Utan göra det för att det är roligt!

Nu ska jag fortsätta mysa hos mamma. Jg & barnen är här på en liten mini-semester!

Over and out!

- M

Så var man hemma...

Obs! Det här inlägget skulle ju publicerats för månader sedan.... Vet inte var det har gömt sig innan. Nå ja. Detta är från februari:

Ja. Hemma igen. Har haft en härlig helg. Trots att lilla O är sjuk. Igen. Barnakutbesöket i eftermiddags när vi kom hem resulterade i en ny är penicillinkur. Det är ju trots allt en hel vecka sedan han slutade på förra. Dubbelsidig öroninflammation igen, och misstanke om Scharlakansfeber. Stackars barn!

Det har gått en himlens massa kosing i helgen. Men vi fick med oss en massa fint hem iallafall. Så nu blir det havregrynsgröt till nästa lön kommer. Men det kan vi nog stå ut med.

Och jag ska till Stockholm. Den 2 mars ska jag möta upp min alldeles egna dalkulla för en riktig tjej-helg i huvudstaden. Så härligt! Utan barn & utan män. Det var väl två år sedan sist! Ja! Men det behövs ibland. Dessa tjej-helger.

Nu är det hög tid att krypa ner under täcket. God natt!

En besvikelse...

Ibland känner man bara en sådan besvikelse och otacksamhet från människor man aldrig trodde skulle få en att känna så. Så illa att man vill be dem dra åt helvete. Fast de är inte värda det. Inte alls. Över huvudtaget.

Imorgon ska jag ta tag i det där meddelandet jag tänkt skicka under en veckas tid. Svaret på ett sms som mer eller mindre nästan lyckades förstöra min förra helg. Som tur är så tog mitt förnuft över och jag lätt det vara. För att inte göra något jag skulle få ångra. Jag insåg väl egentligen att det kanske inte var värt det. Fast nu, en vecka senare, finns det vissa svar som behövs skickas. Vissa saker som jag måste få sagt.

En vecka på praktiken är förbi. Man känner hur livet kommer bli när man börjar jobba på riktigt. Jag är otroligt tacksam för att jag lärt mig prioritera saker i mitt liv. Trots "heltids jobb", heltids studier, man & barn lyckas jag både få ihop träning, planering, vänner och vardagen i allmänhet denna veckan. Jag behöver inte välja bort något bara för att jag "jobbar" och pluggar med man & barn. Det är jag tacksam för.

Nu ska jag försöka läsa ut Mr Grey. Den har legat på mitt sängbord i månader.... Kanske orkar läsa 2 sidor, innan jag somnar.

Kram

Det där med vänner.

Egentligen borde det inte var något komplicerat alls. Det borde liksom bara vara. Att ha vänner. Ibland är det dock just det, komplicerat. Inte alltid och absolut inte med alla vänner, men några.

Vissa vänner finns, men man träffar inte dem så ofta som man önskar. Fast när man ses är allt som det alltid varit & man kan dela allt. Hur ofta man ses har egentligen ingen betydelse, för det är de tillfällen när man ses som blir så värdefulla. När man kan vara sig skälv ända ut i fingerspetsarna. När man kan skoja och skratta så man kiknar. Vänner som man känt hela livet men som av någon anledning inte är lika tillgängliga längre. Vänner som ömsesidigt hör av sig. Som man vet precis var man har, oavsett när. Och som vet allt. Som känner till allt, både det från förr och det för stunden.

Sen har man de man träffar då & då. Som man hör av sig till oftare än vad de hör av sig tillbaka. Som man vill träffa oftare men man hittar ingen tid. Pratar om vardagliga och kanske rent utav ytliga saker med. Det är sådana vänner som finns där ibland, & ibland inte. Vänner som egentligen kanske borde vilja veta mer om en än vad de gör. Fråga hur man mår, & mena det. Vissa känner man mer för, andra inte. Vissa önskar man kanske hade varit närmre. Men det blir inte så. För en vänskap är ingen one-man-show. Ena parten kan inte dra hela lasset. Kanske egentligen inte dessa är vänner? Utan bekanta? Ja. Vad vet jag.

Sen finns det de vänner som man träffar, pratar med och delar allt med - alltid. Ofta. Varje dag. Eller några gånger i veckan. Som under senare år, kommit att bli ens riktiga vänner. Mina äkta, underbara, lojala och ärliga vänner. De vänner som jag gråter tillsammans med. Skrattar så jag får ont i magen. Bara sitter i soffan med och inte pratar med varandra, utan att det känns konstigt. Det är dessa vänner som känner mig bättre än någon annan.

Dessa och de från barndomen. Det är det som är äkta. De som jag lägger ner tid och energi på. De som verkligen finns för mig när jag behöver det som mest. De som verkligen menar att de vill veta hur man mår när de frågar. Och de som man verkligen kan berätta det för.

Jag är dock en person som är snäll och givmild. Och kanske jag lägger ner för mycket tid på de vänner som man inte får lika mycket tillbaka av? Kanske. Man försöker och försöker men få inget igen. Men gör på ett sätt, det blir fel. Man gör på ett annat, men får ingen respons. Kanske är det inte värt det? För det blir en besvikelse varje gång... Lyckligtvis finns det inte så många sådana kvar i mitt liv. Jag lär mig nog, av mina misstag.

Sen finns det de som kallar sig vänner, som kommer när det är jobbigt och vill ha stöd. Men som försvinner lika snabbt när allt är bra. Och som inte finns när man själv har det jobbigt. De vänner som ringer en och är ledsna men som inte svarar när man själv ringer och behöver stöd. Jag är lycklig som inte har allt för många av dessa vänner. Faktiskt. Men jag har vänner som har sådana vänner. Om man ens kan kalla dem det...? Nära vänner. Som alltid ställer upp och finns där, men som inte får något tillbaka. Det är jobbigt.

Sen finns det de vänner som är riktigt färska. Och som man lär känna mer och mer för varje gång man ses. Vänner som man känner kommer blir bra. Riktigt bra. Som man har gemensamma intressen med. Som man blivit vän med just på grund av det. Som kanske egentligen inte hade varit ens vän i en annorlunda situation. Men som man är så in i bengen glad dök upp. Just där. Just då.

Egentligen vet jag inte vad jag vill få ut av detta inlägget alls. Överhuvudtaget. Mer än att jag har många vänner. Fina vänner. Både nära, men också lite längre bort. Som betyder väldigt mycket för mig. Och som jag vet finns där. Oavsett. Oavsett var i livet man befinner sig. Så finns de där. Alltid. Vänner som jag skulle göra allt för. Alltid!

M

Dessa känslor.

Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna känna den sortens känslor som jag känt de senaste dagarna... Att jag skulle känna glädje, det visste jag, men denna lycka? Förmodligen är det för att jag själv varit med om samma sak: att föda ett barn. Jag är så innerligt lycklig för mina vänner som i helgen fick världens finaste lilla dotter. Ganska snabbt och lite tidigare än vi anat, och inte alls på den plats de trodde. Men allt gick bra och idag kom dom hem. Jag längtar så efter att få träffa dem!

Fina vän. Vi har nu ännu en sak gemensamt. Kanske den största gemenskapen av dem alla. Vi är nu båda mammor. Du har blivit mamma. Till världens finaste lilla tös, med de gosigaste kinderna jag någonsin sett. Du svävar förmodligen på små rosa moln just nu och det gör nästan jag också. Jag är glad att du är en stor del av lilla O:s liv och ser fram emot att få bli en lika stor del av lilla A:s liv. Den tid ni har framför er nu är den mest underbara tid i hela livet. Det kommer vara tufft. Du kommer gråta. Du kommer känna dig värdelös och hjälplös. Du kommer känna dig nere. Men då kommer jag finnas där för dig! För alla dessa känslor kommer vägas upp av den lycka din dotter kommer ge dig. Hennes första leende. Hennes första skratt. Hennes första steg. Allt detta kommer väga upp allt det som varje mamma någon gång känner. Och du kommer bli världens bästa mamma åt din dotter. Det är jag helt säker på!

Egentligen vet jag inte vad jag vill ha sagt med detta inlägg, men det är väl de där oförutsedda känslorna som talar kanske... Vem vet!

Nu ska jag ta min kopp te och krypa upp i soffan.
Kram M

Då har man blivit med PT...

Så sitter man här igen. På tåget. Mot Malmö. Till en två timmar lång föreläsning för att sedan åka samma väg hem igen. Tillbaka i vardagen.

Och så har jag blivit med PT. Igen. Att det där med personlig tränare ska vara så dyrt. Alla borde ha sin egen PT. Varje vecka, hela året. Min PT är grym. Hon är liksom hård men mjuk. Eller ja. Ni fattar? Eller? Hon är så bra att hon till och med dök upp i min dröm i natt... och räddade mitt liv. Det tackar vi för. Kanske lite sjukt att drömma om sin PT. Men det kan jag ju inte styra över...

Iallafall. Igår var första gången jag tränade med henne. Kom dit med andan k halsen, helt ouppvärmd. Så sätter hon mig på em Crosstrainer. Intervaller i fem minuter. Jag höll på att dö. Men jag blev uppvärmd iallafall. Sen blev det core-mage, rumpa, lår. Jag är glad att jag kan gå idag. Men skönt var det, intensivt och riktigt roligt. tänk om man vann en miljon, eller några fler, då skulle hon kunna flytta in hos oss. Det hade varit nice. PT, PT, PT - 24/7! Vilka muskler jag skulle få! Hepp!

Det är iallafall fredag idag. Det är så härligt med fredagar. Och imorgon ska vi på utflykt. Ja. Sova borta i en stuga i en liten stad, nära ett stort känt köpcentrum. Det ni!

Men först ska jag lyssna, skriva lite viktiga begrepp på ipaden, hem och packa och fixa middag till kvällens gäster. Det blir amerikanskt tema idag!

Kram M

Ett år i kärlekens tecken

Ja. 2013 kommer verkligen bli ett år i kärlekens tecken. Inte minst för att världens finaste vän ska få en bebis i mars med allt vad det betyder - små små bebiskläder, doften av en liten nyfödd, dop & allt det där mysiga!

Utan också för att två av mina närmaste vänner ska gifta sig. Ett vårigt/försommar bröllop i Dalarna och sen ett sensommar bröllop i Skåne. Idag fick vi dessutom inbjudan nummer ett. Det kan ju liksom inte bli mycket bättre. Att få fira kärleken är ju helt underbart. Ja. Det är det enda negativa med att vara gift - att inte få göra det igen. All planering och fix & trix är ju så rolig!

Ja. Själv är väl studier & uppsats det jag mest ska planera. Kanske lite renoveringar här hemma också. Jag har liksom börjat gnugga de där inredningsknölarna. Eller ja. Ni fattar vad jag menar. Och gör ni inte det så strunt samma, om jag kommer ihåg så kommer det väl lite inlägg på bloggen.

Nu ska jag busa med lilla O. Som för övrigt klarar sig galant på dagis. Ätit två stora portioner och sovit i två timmar - alldeles själv! Min stora lilla kille!

Kram M

Det där med jul

Ja, men då så. Då har julen 2012 passerat. I rasande fart skulle jag vilja påstå. Vår jul blev väl inte riktigt som vi tänkt; magsjuka, akutbesök, förkylningar, lite mer magsjuka. Annars var julen full med allt det man önskar; god mat, julklappar, kärlek & de allra närmaste.

Och imorgon är det nyår. Ännu en gång. Jag har haft ett underbart 2012, men ser faktiskt fram emot 2013. Då aka vi starta ett nytt kapitel i våra liv. Lilla O ska börja dagis, jag ska tillbaka i skolbänken och Stefan fortsätter på jobbet som vanligt. En ny vardag: som föräldrar.

Och året har så mycket gott att bjuda på; examen för mina vänner, en ny bebis kommer till världen i mars, resor, myshelger, dagisinskolning & en massa annat som vi förmodligen inte har en aning om.

Ja, och jag ska leva ännu mer hälsosamt. För så bra som jag mår av det liv vi levt senaste tiden har jag aldrig gjort. Äta nyttigare & träna! Beach 2013, here i come ;-)

Men idag är det söndag. Sista söndagen på 2012 och vi ska bara njuta. Se en dålig film och krypa upp i soffan med en god kopp te och invänta vår andra nyårsafton som föräldrar till världens bästa unge!

Gott nytt!